Jag har MASSOR av hästiga bilder att visa, om jag nu bara kan få se dem själv först. Det verkar nämligen inte vara det lättaste. Jag lyckades i alla fall sno hem Sofias/Johans kamera idag och drog fram datorn det första jag gjorde när jag kom hem från stallet, öppnar kameran och plockar ut SD kortet. Eh? GIGANTISKT kort som såklart inte passar i min dator, eller någon annan uråldig annan dator vi har här hemma heller, och inte heller har vi någon SD-läsare eller vad man nu skulle ha.

Granskar kameran noga (stor flashig sak) och hittar en lucka med massa hål bakom. Aha! Här kan man stoppa in en sladd till datorn! Rotar igenom alla sladdgömmor vi har men hittar bara en sladd som passar kameran men inte datorn. Får sedan en snilleblixt: Vart lägger Axel sina viktiga sladdar, jo i lådan där all hans fält-utrustning finns! (Vem har med sig en sladd ut i fält?) Och där ligger den! Ploppar in den i kameran och i datorn och gnuggar händerna, nuu ska jag få se på alla bilder från dagarna som gått. Men icke. Datorn känner inte att kameran finns och jag hittar ingen magisk knapp på kameran som ska sätta igång det hela. Jag ringer då Axel (för, hrm, tredje gången) och han säger då att jag måste ha en mjukvara till kameran innan. Suck. Varför i hela fridens namn då?

Jag försöker leta lite på internet efter någon mjukvara man kan ladda ner smidigt och förståeligt, men lyckas såklart inte. Gör då ett sista försök och startar upp gammel-datorn som legat och dammat igen det senaste året. Den startar rätt snällt, om än högljutt och jag håller andan när jag stoppar in sladden i USB-porten.

PLING! ”Vill du öppna mappen för att se filerna?” JAAA DET VILL JAG!!!

För första gången har min utslitna Packard Bell (inköpt 2007) tagit en poäng mot min Mac (inköpt 2012).

Nackdel? Min Mac hade kopierat alla de där bilderna på en röd minut, för Bell tar det 48 minuter… Och inte är det röda minuter…

Återkommer med tjusiga hästbilder!