Barnen kom snabbt in i semesterandan och sov till klockan nio, det var trevligt!

Vi åt frukost ute på balkongen, såklart! Och gick sen över till kusinerna för att starta dagen.

Planen för dagen var att gå till havet, så det gjorde vi! Lunchmackor, frukt och vatten var packat och så gick vi. Det var inte långt, en motorväg behövde övervinnas och vi såg gröna små papegojor i ett träd, men snart var vi framme.

Här roade vi oss i flera timmar med att hoppa över vågor, springa i strandkanten och bygga slott efter slott efter slott.

Eftersom vi hade proviant med oss kunde lunch-pausen kortas ner maximalt så vi snabbt kunde fortsätta skydda våra slott från vågorna!

Men till sist kände vi att vi hade varit ute i solen tillräckligt så vi packade ihop, spolade av den mesta av sanden och tog en glass på ett ställe precis invid stranden.

Efter detta promenerade vi hem och vilade i våra lägenheter i knappa två timmar innan vi hoppade ner i poolen och kastade boll. Vid sextiden gick vi upp, duschade av dagens salt, svett och klor och gick på jakt efter kvällens middag. Det tog inte många minuters promenad innan vi landade i en restaurang som gav oss väldigt fin service! Och god mat! Nora och Loke beställde var sin panerad kycklingfilé med pommes och åt så de höll på att spricka.

För egen del blev det lax och ett (stort!) glas sangria.

När vi inte orkade äta mer promenerade vi hem igen och samlades i vår lägenhet en stund innan läggdags!

I torsdags hämtade jag barnen i skolan halv fyra och en timme senare körde Axel oss till flygplatsen. Jag och barnen skulle till Spanien tillsammans med Susanne och hennes familj. Flygresan till Màlaga gick bra och vi anlände strax efter 11 på kvällen. Väskorna kom snabbt och vi fick också tag på en stor taxi som körde oss alla sju till Sitio de Calahonda, ca 40 min bort.

Eftersom det var ganska mycket natt när vi kom fram blev det läggdags omgående och utforskning av både lägenhet och område fick vänta! Men lägenheten som jag och barnen bor i är klädd i marmorgolv, på alla tre (1) våningar. Längst ner finns visserligen bara dörren, men innanför den leder marmortrappan upp till ett vardagsrum med balkong och utsikt över både pool och hav, samt ett kök. Ytterligare en marmortrappa leder upp till övervåningen med två sovrum och två badrum.

Trots en spännande och sen kväll vaknade barnen tidigt på fredagsmorgonen. Vi åt upp resterna av vår flygplansfrukt och snacks och spelade spel innan våra reskamrater annonserade att de var vakna. Vi bor i var sin lägenhet ett stenkast i från varandra!

Loke ville helst stanna med kusinerna, men vi andra gick bort till affären, kanske fem minuters promenad. Vi handlade frukost och lite proviant för ett par dagar och så fick vi hem igen.

Högst upp på önskelistan, efter handlingen, stod såklart bad, och eftersom det finns två pooler till lägenhetsområdet var det inte så svårt att uppfylla dessa önskningar.

Den ena poolen är lite djupare (ca230 cm) och ”lugnare” eftersom både bollar och flytredskap är förbjudna. Den andra poolen är godkänd för båda dessa och har en grundare del där Loke precis bottnar, och en djupare del på ca 190cm.

Större delen av dagen tillbringades i och vid poolen. Fantastiskt skönt i vattnet, och i luften.

Framåt eftermiddagen tog vi en promenad för att se oss omkring, vi kikade in i några affärer och stannade på ett ställe och åt glass! Tillbaka vid lägenheterna blev det mer bad. Och framåt halv sju torkade vi oss torra och gick till en restaurang vi sett tidigare under dagen eftersom barnen önskade sig pizza.

God mat blev det! Pizza till några, Nuggets till Nora och lite skaldjur till andra! Vi var tre sällskap på restaurangen och alla var svenskar…!

Efter detta hängde vi lite i Susanne och Johans lägenhet en stund innan jag och barnen tackade för oss och gick hem för att sova.

Igår var det dags för hovis igen, och det blev första gången som Millie fick vara med. Hon fick komma in i boxen med en tuss hö, medan Kaprifol och Domino intog stallgången. Kaprifol var först ut och det gick smidigt i vanlig ordning och när hon var klar fick hon gå direkt ut till hagen så Mille fick plats på stallgången. Först fick vi dock städa lite i stallgången för Domino, som hade trampat runt ovanligt mycket, blev tvungen att kissa. Det blev till att lägga ut spån för att suga upp det. Domino fick ta Kaprifols plats så kunde Jonas-hovis fortsätta där med honom medan jag städade upp, och ställde dit Millie.

Och det gick galant för Millie att bli fixad av hovis.

Och fint blev det också!

Så här såg det ut när hon kom (jag har ju verkat en del under tiden, men det blir ju aldrig lika bra som när en som kan gör det).

Bra att vi har bockat av detta på listan, nu kan vi ge oss ut lite längre från gården och så blir det väl antagligen dags för inköp av hovboots till tösen också.

Det är väl dags för en uppdatering om lille hunden också! Han är numera dryga åtta månader och han känns äldre än så eftersom han är relativt stor. Även han gjorde debut på hästtävling i helgen och eftersom det var just dressyr var det ju extra spännande eftersom man på dressyrtävlingar knappt får prata normalt utan att få arga blickar. Nej riktigt så illa är det väl inte, men Axels beskrivning med ordet ”begravningsstämning” är ganska talande.

Men hunden, han skötte sig så bra så! Brydde sig inte om hästar eller folk, och han har lärt sig att slappa på ett väldigt bra sätt när man blir stillastående en stund.

Han är fortsatt duktig även till vardags och häromdagen gick jag och Nora med honom på grusvägen förbi hagarna. När vi kommit en bit förbi skogshagen är det som att han kommer på nåt och skuttar fram och av vägen – och ner i ett vattenfyllt dike. Då blir han så nöjd så nöjd, är det grunt lägger han sig ner på mage. Kan säga också att vattnet är ju inte superfräscht så han luktar inte så gott efteråt, men pälsen torkar förvånansvärt fort!

En annan sak som jag insåg häromdagen att han lärt sig, är att han inte får ta med sin boll in i huset. Han älskar sina tennisbollar och är vi ute i trädgården lyckas han alltid hitta någon, och favoritleken är att lägga bollen på nåt ställe där han får kämpa lite för att få tag på den igen. Det kan vara en nedförsbacke där bollen rullar iväg, en eu-pall där den åker ner mellan brädorna, i en grop så han måste ”gräva” upp den, eller i en hink med vatten. Han sysselsätter sig själv med andra ord. Men så när vi går in brukar jag få övertala honom till att lämna bollen ute, men häromdagen la han själv bollen på trappavsatsen utanför dörren när vi skulle gå in. innan jag hann säga åt honom. Inte illa!

Saker som går mindre bra är att inte hoppa upp och hälsa på folk och ha sovmorgon.

Som jag tidigare nämnt minskar vi just nu ner på antalet inackorderade hästar och tidigare i våras flyttade en, och i helgen var det dags för den andra. Från fem stora hästar till tre stora hästar. Båda dessa som flyttar är ”sist in” men de har ändå stått i stallet sedan mitten/slutet på 2022, så det är ändå lite sorgligt på ett sätt! Eftersom inte heller längre Assim är med oss är vi nere på totalt sex hästar på gården och så ”få” hästar på gården har vi inte haft på länge heller.

Men det känns skönt, och det är ett lugnt gäng som är kvar och så länge Kaprifol har kvar sin bästa kompis Dumle tror jag hon är nöjd.

Även fåren har blivit lite färre i helgen. Förra året sålde vi fyra tacklamm till en familj några kilometer bort för de ville börja med får, och de har inte blivit avskräckta utan vill ha några fler. Eftersom vi håller på att minska ner på gotlandsfåren för att ta in lite fler texelfår i stället passade detta bra in i vår planering, så vi sålde tre vuxna tackor till dem i helgen. De fick ta med sig sina lamm (2st), men dessa kommer vi ta tillbaka vid avvänjningen för dessa är inget avelsmaterial (deras pappa och morfar är samma bagge) och så får de tre andra lamm i stället. Både kul och lite vemodigt även detta, det var tre av mina favoritfår både för att de är väldigt tama och i mina ögon väldigt fina, men då är det ju också kul att de får komma till någon annan och göra nytta där! Det var Rapunzel och Ariel som är födda 2024, och Snövit som är född 2025.

Så blev det då söndag och dags för tävling! Spännande ändå! Kaprifol var inte medveten om vad som väntade, utan låg gott och vilade när jag kom och störde. Hästarna flyttade upp till hagen vid huset i lördags, det är alltid lika mysigt att ha dem så nära.

Men hon följde med mig in och blev borstad och fixad med knoppar osv. Hon förstod ju snart att det var något speciellt på gång, men höll sig ganska lugn. Bilen packade jag redan dagen innan, och även släpet var redan påkopplat och fixat så när Kaprifol var klar var det bara att gå ut och lasta. Det gick bra att lasta, hon vill ju alltid gå ut några gånger innan hon står kvar inne i släpet medan jag går och stänger, men hon gör det lugnt och fint. Lite nervös dock, det blir hon, det märks bland annat på att hon inte tar emot någon form av godis från det att hon börjar lastas.

När hästen var inlastad och hela familjen packad var det bara att rulla! Det var ju hela vägen till Tidaholm vi skulle så närmare 1.5h resa hade vi framför oss. Väl framme fick jag med mig Nora till sekretariatet för att visa vaccinationspapper och så kikade vi runt ett varv på anläggningen för att lokalisera framridning, tävlingsbana, lekplats till barnen osv. På vägen tillbaka till släpet mötte vi morfar, min trognaste tävlings-supporter! Vi hejade också på några lagkamrater som också kommit och sen var det dags att klä på mig, och lasta av hästen.

Hon fick gå runt lite och sen sadlade jag och så småningom satt jag upp och började skritta fram. Jag var ute i lite väl god tid så det blev mycket skritt och många skrittpauser för att inte göra slut på all energi på framridningen. Men i grova drag kändes hon väldigt fin på framridningen, stundtals fick vi kryssa lite mellan alla andra som också skulle värma upp, men när båda tävlingsklasserna rullade igång blev det lite färre ekipage där inne och det blev gott om plats. Väldigt lyxigt jämfört med min lilla bana hemma så jag tyckte att framförallt galoppen blev väldigt trevlig när jag kunde rida på lite framåt på större ytor, här fick jag en väldigt fin känsla.

Så äntligen var det dags för vår tur, vi lämnade stora ridhuset och skrittade bort till lilla ridhuset och väntade lite utanför innan jag blev insläppt. Det var ett litet mörkt ridhus med läktare på kortsidan, samt att de hade avgränsat några meter längs kortsidan med ett dressyrstaket och där bakom satt domaren och sekreteraren vid ett bord.

Kaprifol blev ganska spänd direkt vi kom in och jag skrittade bort till domarens kortsida och red förbi det två gånger, första gången lite längre ifrån och andra gången lite närmare. Andra gången som jag red förbi ställde sig domaren upp och gav mig startsignal med en visselpipa. Kaprifol var ju redan spänd och ryckte till av detta moment. Jag vill inte ”bortförklara” den kommande ritten, men jag vill ändå tro att om vi hade varit längre bort när domaren ställde sig upp och visslade, hade vi kunnat göra ett lite mer avslappnat program. Oavsett är detta helt klart ett moment som vi uppenbarligen behöver träna på!

Så började jag programmet och tyvärr hade nu Kaprifol bestämt sig att det var en krokodildamm på kortsidan vid domaren så det redan korta ridhuset blev ju klart kortare när jag inte lyckades övertyga hästen om att det var snälla krokodiler! Men det var ju bara att köra på! Och de delar som inte gick nära domarens kortsida tyckte jag ändå blev helt okej, spänt, men förhållandevis okej!

Det blev aningens bättre genom programmet men bra kan vi inte kalla det ändå 😉 Vi landade på 55%, vilket ju inte ens är godkända %, men helt klart rätt för dagen. Vi var inte bättre än så! Men bilderna i inlägget är några ögonblicksbilder från när morfar filmade så det finns ju potential ändå. Så nu stod ju hoppet till våra lagkamrater som brukar prestera klart bättre siffror än detta, men hör och häpna när den andra ryttaren, som red samma program i samma ridhus, utgick på grund av liknande problematik som jag. Det innebar plötsligt att mina 55% behövde räknas till lagresultatet.

Det gick klart bättre för våra lagkamrater som red på utomhusbanan och det var spännande fram till den sista ryttaren som petade ner vårt lag från första till andra plats (av totalt 3 lag ska tilläggas, varav det tredje laget enbart fick två ryttare till start och därmed inte kunde vara med). Så det blev inget pris till laget för dagens prestation, och jag hade precis knäppt upp sadelgjorden på Kaprifol när jag fick veta att vi kanske skulle få pris i alla fall. Det är nämligen en serie-tävling och detta var sista omgången så det skulle också delas ut total-pris, och eftersom Gäsene vunnit både första och andra omgången, och tvåa denna gång, var det ganska stor chans att vi skulle få totalpriset! Och det fick vi! Kanske det mest o-förtjänta priset jag har tagit emot för egen del, men man kan ju inte tacka nej!

Så det blev rosett, plakett och gehäng, ärevarv och hela köret!

Och lagfoto i grönskan.

Efter detta fick Kaprifol äntligen bli av med sadeln och till skillnad från hitresan behöver hon väldigt sällan backa ut ur släpet innan jag kan stänga bakom henne när det är dags att åka hem, det är ju tacksamt! Jag kunde snabbt dra på mig mina överdragsbyxor också för det får ju ändå höra till storyn att även om mina vita ridbyxor fanns kvar sedan min tidigare tävlingskarriär så har de inte åldrats väl. De var hyffsat rena men luktade lite källare så jag tvättade dem såklart, 30 grader vanlig tvätt, och såg inget konstigt med dem när de var klara. När jag tog på mig dem på söndagsmorgonen tyckte jag att skoningen i baken var lite utdragen men tänkte inte mer på det. Men när jag sedan hoppade av efter min start insåg jag att skoningen liksom pulveriserats/trådats och blev både genomskinlig och hade stora hål i sig, haha. De hamnade i skräpet direkt när jag kom hem kan jag säga!

På söndag ska jag och Kaprifol debutera på dressyrbanan, det ni! Division tre, lagtävling, pågår och Gäseneryttarna har ett lag. Till tredje och sista omgången har olika anledningar lett till att det bara är tre ryttare i laget, av ordinarie fyra. Man kan tävla med tre ryttare, men är man fyra så räknas det sista resultatet bort och det är därmed lite mindre ”riskfyllt” att vara fyra. När jag hörde detta sa jag i ett svagt ögonblick att om de inte får tag på en fjärde ryttare så kan jag vara med. Och så blev det ju, hehe.

Så det blev plötsligt till att fixa lite praktiska grejer som licenser, vaccinationer ska in digitalt, anmälan till tävlingen och lära sig programmet! Det är LB:1 vi ska rida och det är ju relativt enkelt, men väldigt ovant att göra övergångar etc på bestämda platser osv. För fyra år sedan red jag en ”digital” ”dressyrtävling”, då LC:2 och vi red ihop 64%, landar vi däromkring igen är jag nöjd 😅. Annars är det väl på Shamrock-tiden det var dressyrtävling sist, eller fälttävlansprogrammen med Alice.

I helgen har också Millie fått träna vidare. Hon sköter sig fint och finner sig i det mesta men är fortsatt ganska på tå. Jag har inte varit långt från gården med henne än, dels för att hon ska landa ordentligt där, men också för att hovarna är ganska fula fortsatt och jag vill få dem fixade + införskaffa skor till henne innan vi går för mycket på grusvägar etc. Sen tänker jag att hon ska få hänga med som handhäst och upptäcka världen bredvid en trygg häst.

Men det är ju mycket man kan träna på hemma! I helgen fick hon prova sadel och jag longerade henne i skritt och trav en liten stund. Även det gick bra och vi tränar såklart på röstkommandon för skritt och trav i detta arbete.

Förra veckan fick barnen sitta på henne i stallet och i helgen satt jag på henne igen. Jag gjorde det i boxen så att vi kunde ta några steg åt varje håll också. Jag klättrade upp och ner ett par gånger (från pallen) och så satt jag på henne en stund medan hon nosade på mina fötter, fick nån godis och klappar. Hon gick självmant nåt varv i boxen som jag hängde med på och det var sjukt ovant att sitta i hennes rörelser! Men hon var väldigt duktig och relativt obrydd över att jag satt där uppe.

Så framsteg får vi helt klart säga! Och grimman + lyfta alla hovar fungerar fortsatt felfritt så det har vi lagt bakom oss!

Så var sista helgen i maj förbi och den har bjudit på lite av varje. Axel åkte på jobb i fredags morse och för ovanlighetens skull kunde han inte ta med sig Pussel den här gången så jag, barnen och Pussel har varit hemma hela helgen utan Axel. Barnen inledde helgen med kompisar redan i fredags och även lördag-söndag har de turats om att leka med kompisar, både hemma och borta. Loke gjorde till och med premiär i sjön med en kompis i fredags.

I lördags var det Tömkörning igen och båda hästarna tuffade på fint. Domino var dock lite trött av lite oklar anledning, kanske är det på grund av värmen som kommit.

Annars har vi mest grejat ute. Klippt gräs, trimmat hela världen, krattat jord, rensat ogräs och röjt i trädgården. Idag har vi också fräschat till lekstugan med lite ny färg som vi hittade i källaren.

Loke skulle promt tvätta taket också, och ena halvan fick han tvättat i alla fall!

Och så det eviga ogräset. Jag sa nog förra sommaren att nu skiter jag i den här stengången, vi ska ändå gräva upp den och göra nåt annat, men jag mår ju psykiskt dåligt varje gång jag ser den så ovårdad som den är, så det är bara att sätta igång och rensa. Det lär ju dröja innan det momentet kommer upp på vår priolista, så vid det laget lär det ju vara gräsmatta här så som ogräset tar över.

Det är nu drygt tolv år sedan jag träffade Assim för första gången, men inte visste jag då att han skulle bli mina framtida barns första ponny. Jag hämtade ju Kaprifol, i slutet av mars 2014, och med henne följd en shetlandsponny som min dåvarande stallägare Sofia skulle ha till sina barn. Jag minns väldigt lite av Assim från den här tiden, och vi bytte ju stall ett par månader senare, så det var sedan sex år senare som våra vägar skulle korsas igen. Då hade vi köpt gården, Alice hade vandrat vidare och två barn hade fötts och den äldsta var två och ett halvt år. Det var den 8:e februari 2020 som Assim flyttade in på vår gård efter att Sofias barn vuxit ur honom och som han flyttade in i våra hjärtan.

Det var en härlig tid som följde, hemma och mammaledig med Nora, och en ponny på gården. Vi gick promenader med ponny+Loke och Nora i barnvagn, och vi körde rundor med ponnyvagnen där Loke satt på bänken och Nora sov i bilstol på golvet. Assim har bjudit oss på åkturer i olika vagnar, i släde, pulka, harvat ridbanan och jag kan inte ens räkna hur många barn som har klappat och letts runt på hans rygg. Ridning var väl aldrig riktigt hans favoritaktivitet, men att ”åka häst” var aldrig ett problem. Det var väl aldrig något som egentligen var ett problem med Assim? Han tittade lite på robotgräsklipparna första sommaren för detta hade han nog inte stött på i sitt liv, men i övrigt fanns det ingenting som kunde höja hans ögonbryn. Sen hade han lite åsikter, såklart, om vem som ska äta mest mat och han var inte speciellt förtjust i att få begränsad mat, vara ensam i hagen eller box, eller åka transport själv. Och det är ju okej att ogilla saker ändå.

I oktober 2022 diagnostiserades Assim med en tandsjukdom EOTRH (Sjukdomen karaktäriseras av inflammatoriska förändringar i tanden, tandroten och det omgivande käkbenet som leder till att de normala vävnaderna succesivt bryts ner och löses upp och resorberas) och jag tänkte redan då att det är den som kommer sätta stop för Assim. Lyckligtvis har den utvecklats långsamt och vi fick nästan fyra år till. Jag vet att man kan ta bort hästarnas framtänder och att de kan ”leva relativt normalt” utan sina framtänder, med anpassat foder mm. Men jag vill inte det, jag vill att hästen ska kunna leva normalt och smärtfritt och inte på den här typen av villkor.

Under senvintern och våren blev tecknen på att tandsjukdomen framskridit tydligare, och till sist kände jag att det var dags att ta det slutliga beslutet. I onsdags fick jag en tid bokat, redan till dagen efter och jag och barnen tillbringade därmed lite extra tid med Assim under onsdagseftermiddagen. De båda har varit förstådda i att detta varit på väg att ske, så det kom inte som en chock, men det blir ju alltid mycket mer verkligt och påtagligt när en tid är bokad. Nora gick igenom det ganska opåverkad, troligtvis lite för liten ännu för att förstå, och hon har ju mer relation till Domino till exempel. Loke blev klart ledsen, och var väldigt fin när vi pysslade med Assim och gav honom massa gott att äta. På torsdagsmorgonen smet han ut till hagen och var där själv en stund innan det var dags att åka till skolan.

Och på torsdagen strax före lunch var det dags. När jag bokade tiden under onsdagen insåg jag att hans sista dag i livet, också var hans första. Den 28:e maj 2006 och den 28:e maj 2026. Vila i frid min vän.