När jag och Alice är ute på våra kvällsrundor på ridvägarna i mörkret har jag lätt för att låta tankarna vandra. Alice går på i sin takt och vet vart vi ska. Det är mörkt och tyst, det enda som hörs är hovarna mot grusvägen och att sitta på Alices varma guppande rygg är tryggt. Just det tänkte jag faktiskt på häromdagen när vi var ute ensamma på en av våra barbackaturer, hur trygg man kan känna sig på en hästrygg. Vid ett tillfälle kom vi till en svag uppförsbacke som var aningens upplyst av gatlampor och så fort jag kortade upp tyglarna satte Alice iväg i galopp. Så får hon ju egentligen inte göra, men det är lixom vår grej det där. Så vi galopperade, ganska snabbt i halvmörkret. Jag satt barbacka på ett reflex-ridtäcke som fladdrade i farten. Ena handen höll i tyglarna och en bit man, den andra höll i reflextäcket som annars skulle flugit all världens väg. Ganska våghalsigt egentligen? Om Alice hade hoppat till för något eller tvärstannat för att det kommit en bil runt kröken där framme, ja då hade jag nog inte suttit så stadigt? Men sånt där tänker man lixom inte på, det är ju Alice jag sitter på.

Undrar om jag kommer känna samma trygghet på Kaprifol om nitton år? Jag tror faktiskt inte det. Det finns bara en som Alice =)