I går kväll red jag ut en runda ensam med Kaprifol och hon var himla härlig. Lite tveksam till en början men kom sedan igång när hon fått upp ångan. Jag minns att jag tänkte att uteritterna skulle bli väldigt lugna och ”ofarliga” när vi flyttade från Lillhult till Ornunga. Där fanns det tåg, flygplan, en del trafik, arbetsfordon och mycket annat farligt som vi mötte varje uteritt. Här ute på landet möter vi inget sånt men däremot lurar får bakom träden, kossor i gräset och robotgräsklippare i trädgårdarna. Eftersom Kaprifol tycker att alla dessa är halvt livsfarliga har vi det ganska spännande på våra uteritter! Men just igår gick det riktigt bra, både kossorna och fåren var lugna i sina hagar så vi kunde nöja oss med att stepp-skritta några steg förbi.

Vi red ner mot badplatsen och svängde upp mot kyrkan och där är det en lång, svag uppförsbacke så vi travade en ordentlig sträcka. Jag travar gärna lite längre sträckor för det tar ett par steg innan Kaprifol har hittat rätt gångart så att säga, men sen blev hon så himla fin verkligen! Vilade på steget och hittade en bra takt och hon rundade sig mjukt i nacke och rygg. Sen smygökade hon lite i den formen och jösses vilken trav hon fick fram! Nu har ju jag bara Alices kallblodsgångarter att jämföra med, men jag kan inte låta bli att bli helt lyrisk när Kaprifol bara dansar fram.

Efter en liten incident med en hund, som jag kan berätta om senare, gjorde jag en galoppfattning. Eller nej det gjorde jag inte alls. Kaprifol vill ju väldigt gärna galoppera mest hela tiden så jag gör aldrig nån riktig fattning, vilket är jättedumt men jag ”vågar” inte riktigt sätta mig ner och ge henne signalen ordentligt för då känns det som om hon ska flyga i luften med all sin energi. Så i stället grabbar jag tag i manen och säger ”varsågod” och då galopperar hon =). Hon blev överlycklig såklart och var tvungen att galoppera lite stillastående innan hon riktigt hajade att hon fick galoppera framåt. Åh hennes galopp. Jag skulle kunna galoppera i evigheter. Jag kan bara stå där i fältsits (och hålla hårt i manen) och vara helt stilla och hästen galopperar liksom under mig. Det lustiga i all den här energin är att bromsen fungerar förvånansvärt bra, minsta lilla förhållning i galoppen så minskar hon jättefint, och när jag mjuknar lite extra så länger hon stegen utan minsta ansträngning och bara flyger fram. Galoppen är helt klart hennes bästa gångart, och jag längtar tills vi kan ge oss ut på lite längre uteritter och galoppera längre sträckor.  Men i dag ska vi åka till ridhuset och se om vi kan jobba lite ordentligt!