Igår var jag som sagt hos Gäseneryttarna och hjälpte till på kvällens Pay & Jump. Jag tycker fenomenet Pay & Jump är toppen; en träningstävling där alla ekipage, även de utan grönt kort eller licenser (eller vaccinationsintyg, det sätter jag dock på minuskontot) och med en häst/ponny som inte hoppar riktig tävlingshöjd, får vara med. Det är också billigare för klubbar att anordna eftersom man inte behöver ha en banbyggare eller en överdomare, och man behöver inte ens vara en klubb för att anordna. Det här medför ju dock att det är många ekipage som inte riktigt är redo för ett tävlingssammanhang dyker upp, och det är också många arrangörer som egentligen inte riktigt har vad som behövs för att ordna en tävling. För även om det faktiskt är en träning, och inte en tävling, så är både föräldrar och barn fullkomligt inställda på att det ska tävlas. Ska plankorna in i 50cm redan!? Ska verkligen den enfärgade bommen ligga där, är det inte bättre att ha en bom som är exakt lika dan som de andra bommarna!?

Största problemet med Pay & jump är att både ponnyer, barn, hästar och vuxna ska trängas på samma yta, (annars är ju alltid ponnytävlingar och hästtävlingar olika dagar eller tider) och som jag redan sagt är det många som inte riktigt är redo för tävling och har kanske inte den kontrollen över sin fyrbenta (eller sig själv) och det blir lätt rörigt. Man kanske tänker att jamen alla barn och ponnyer hoppar ju låga höjder och hästarna hoppar högre höjder, och till stor del är det ju så. Men vilka är det egentligen som hoppar 50-60? Jo, det är ponnybarn på racerponnys och det är vuxna med unghästar som aldrig tidigare varit ute på tävling (som jag!), och ni kan ju föreställa er hur det ser ut på en framhoppning när dessa är där inne samtidigt.

I går var jag på den första pay & jumpen som inte hade dessa problem. Gäseneryttarna är ju lyckligt lottade med två stora utebanor och ett ridhus och de hade framhoppningen för hästar på den mindre utebanan och framhoppningen för ponnyer inne i ridhuset. De hade separata ingångar till tävlingsbanan (som ligger mellan de två framhoppningarna) och de behövde inte ens parkera sin transport på samma parkeringsplats utan man kunde parkera både vid ridhuset och på anläggningens vanliga parkering. Unghästarna kunde flippa ur på framhoppningen utan att hamna över B-ponnyerna, och racerponnyerna kunde fräsa runt utan att skrämma slag på fyraåringarna.

Nu ska man ju såklart inte behöva ha tre banor på sin anläggning för att kunna anordna Pay & Jump, men jag tycker att det är värt att tänka över logistiken även på den mindre anläggningen för att undvika de mest uppenbara ”farorna”. Det är ju ändå en ganska farlig sport vi håller på med, och man behöver ju inte göra det värre än vad det behöver vara.