De flesta som har häst under de här mörka månaderna känner nog igen att det kan vara lite trögt att göra i ordning hästen och ta sig ut på den där ridturen. När man dessutom står som jag, utan direkt tillgång till belyst paddock eller ridhus blir det ju inte roligare eller mer motiverande när det är mörkt, kallt, blåsigt och regnigt. Samtidigt. Jag försöker tänka att jag aldrig har ångrat mig när jag väl sitter på hästen utan när jag väl ”tagit mig dit” känns det inte lika kallt, regnigt eller blåsigt längre. I går var en sådan dag; det blev nog aldrig ljust över huvud taget tror jag och vinden ven och regnet smattrade mot rutan. Jag satt där på mitt kontor i Borås och hörde en liten, liten röst i huvudet som sa att, jamen Kaprifol kan vila idag, det gör inget. Det är klart att det inte ”gör” något egentligen, fast jag VILL ju hålla igång henne och jag VILL ju rida. Så jag skickade ett meddelande till Rebecka och frågade om hon ville hänga med ut på Alice, och det ville hon. Det är alltid enklare att väl ta sig ut om man har en plan eller har något bestämt och såklart, om man har sällskap.

Och det blev en himla härlig ridtur, trots att det verkligen var mörkt, regnigt och blåsigt. Inte så kallt dock, det var ett par plusgrader. Både Alice och Kaprifol var pigga och skrittade på friskt, det blev vinterrundan idag igen och nu var det mjukt i marken så vi kunde ta en härlig galopp uppför sista backen från kvarnen. Kaprifol var så där underbart glad och småfrustade mest hela tiden, och även Alice verkade riktigt nöjd efter att ha fått galopperat en liten bit. Fina fina hästarna 🙂

En annan motivationskick är ju att det nu faktiskt bara är två veckor kvar innan det blir ljusare ute igen! Jag älskar att gå in på sidor som visar när solen går upp och ner och se varje minut av dagsljus som man får varje dag. 🙂