I november var Kaprifol inne hos veterinären och fick bekräftat senskadan på förstärkningsbandet i sitt högra framben och vila med lite promenad ordinerades fram till återbesöket i januari. Jag bokade aldrig det återbesöket, dels eftersom jag tyckte att hon fortfarande var relativt svullen och för att jag inte var så sugen att ge mig ut på vägarna med häst i släp i potentiellt vinterväglag när vi inte var tvungna. Men så kom våren och jag kände att vi var redo för ett återbesök. Så tidigt i morse åkte vi iväg till Husaby och var först på plats, så ganska snart fick vi promenera och trava en vända i löpargången. När det såg fint ut travade vi även ett par steg på longeringsvolten i ridhuset, i varje varv, och även där rörde hon sig fint.

Det var då dags för ultraljud och vi kom så långt att benet blev rakat och tvättat, och vi passade också på att ge henne årets vaccinationsspruta, men sen visade det sig att ”ultraljudsexperten” av någon anledning inte var på plats ännu så vi fick vänta i ungefär en halvtimme. Lite segt minst sagt när allt annat gick så smidigt! Men Kaprifol är ju en stjärna och stod och halvsov i boxen trots gallskrikande ettåringar i boxarna bredvid.

Men till sist fick vi komma in i undersökningsrummet och Kaprifol stretade lite emot för att gå in i spiltan, men det gick med lite tålamod. Väl där inne stod hon som ett ljus och lät sig undersökas. Och resultatet blev att förstärkningsbandet har läkt väldigt fint! Det är fortfarande lite stort på det ”värsta” stället men det var väldigt tätt och fint. Så hon är i stort sett friskförklarad och får komma igång att ridas lite smått igen och om inga konstigheter dyker upp längs vägen behöver hon heller inte något mer återbesök. Härligt!