Som ni kanske minns blev Katla diagnostiserad med diabetes för ett par veckor sedan och redan då bestämde vi att det inte var en behandling vi ville utsätta honom för. Däremot fanns det ett foder som brukade fungera väl på katter med diabetes som vi valde att testa att ge honom. Och det fungerade väldigt bra, från att ha varit orkeslös, matt i pälsen och vi hittade honom sovandes på de mest konstiga ställena så blev han sig själv igen. Han var pigg, matglad, fick fin lyster i pälsen igen och drog in den ena sorken efter den andra. Men trots detta (och avmaskning), och trots att han fick ”hur mycket mat som helst” fortsatte han att gå ner i vikt. Och det är ju inte en så rolig känsla att känna varenda benknota och varenda revben när man klappar och kliar katten. Så då tog vi helt enkelt beslutet att avsluta Katlas liv, medan han ändå fortfarande mådde relativt bra.

Så i går ringde Axel vår ”hemmaveterinär” och hon var ändå i krokarna så Katla fick dessutom slippa att åka in till kliniken, utan han fick somna in hemma i huset. I sommar skulle vi firat fjorton år tillsammans, så han har ju hängt med oss ett tag!

Från lekdater med grannkatten Bernard i lägenhetshuset på Studiegången…

….och promenader i samma område.

Sommarlov i Gullspång.

Lägenheten i Öjersjö där han snabbt lärde sig att klättra upp och ner från balkongen (med hjälp av en liten avsats som vi byggde). Inte alltid vi var hemma och kunde släppa in honom dock, men han väntade tålmodigt, och gärna i en påse med hästgrejer.

På besök i Nissafors.

Och såklart, flytten till Ornunga där han hamnade i sitt rätta element som gårdskatt.

Efter hämtning av barn tog vi traktorgrävaren, som vi passande nog fått låna hem nu, och begravde Katla ute vid trekanten där han så ofta spanat runt och fångat sorkar.