I onsdags åkte Oma och Farfar iväg med barnen på husbilssemester till Ivö utanför Kristianstad, och jag och Axel har därmed haft två barnlösa eftermiddagar tillsammans. I onsdags var det den årliga plastinsamlingen i Vårgårda, så när jag tömkört Kaprifol åkte vi dit med vår höbalsplast.

Det är ju alltid trevligt att bli av med skräp! Lite städning i ladan nån dag också så ser det lite trevligt ut kanske.

Efter kvällens middag åkte vi upp med skyliften vid fasaden mot Nils och Zala, och fogade sprickor och grundmålade alla ändar vid fönstren.

Efter torsdagens jobb fick hönsen rent i sitt hus och sedan red jag ut en timme på Kaprifol, tillsammans med Frida och Dumle. Det blev lite extra spännande för vi red på en väg som går igenom en jättestor skogshage. Idag var grindarna stängda, så vi gissade att det antagligen gick kor i hagen. Men vi tog risken och red in ändå (och stängde grinden efter oss). Jag har gjort det enstaka gånger tidigare också med ponnyvagnen och vi har aldrig sett några kor. Det gjorde inte vi heller, först, men precis när vi skulle gå ut genom grinden på andra sidan så upptäckte jag att Kaprifol tappat en av sina gummi-skor, så vi vände och red tillbaka. Då hör vi en kobjällra närma sig och det prasslar i skogen, vet inte vems puls som var högst i detta läge, mitt eller Kaprifols. Men vi hade ju Dumle med oss, som är en ”ko-häst” (och som bara för nån dryg vecka sen var på riktig ko-träning) så vi gömde oss lite bakom honom och väntade spänt på vad som skulle komma ut ur skogen. Så kom det först en ko långsamt lunkande ut på vägen, och efter henne kom två till. Alla tre var lugna och tittade bara nyfiket på oss. För att vi skulle kunna rida vidare gick vi till skogskanten av vägen och duktiga Dumle ”föste” kossorna lite försiktigt av vägen ner på gräset på andra sidan. Kossorna lunkade snällt dit och vi kunde rida förbi, vi var bara några meter från kossorna och Kaprifol höll sig fantastiskt fint i skinnet, så det blev ju ett riktigt bra ”ko-möte” för henne!

Vi hittade dessutom snart Kaprifols dojja, hon har aldrig tappat dessa förut, men remmen över var helt loss (inte trasig dock) så hon måste ha trampat på sig själv utan att jag märkt det. Men skon kom på och vi kunde rida klart!

Väl hemma stod maten på bordet, Nils och Zala hade hjälpt Axel att måla medan jag varit borta och de åt även med oss. Så nu är även tre fönster mot Nils och Zala målade, och alla fönster mot garagesidan är klara. Liten bit i taget!