Nu börjar hösten ge sig till känna på riktigt och det är numera ganska mörkt när klockan ringer på morgonen och det skymmer snabbt på kvällen. Axel och jag red ut i går efter middagen och det hann skymma ganska bra så vi tog på oss reflexer innan vi gav oss i väg. Tanken var att prova en ny ridväg och vi började på den i alla fall, men sen blev det lite väl mörkt för att fortsätta på okänd väg så vi vände. Det var dessutom grusväg och inte skogsväg som jag hade trott så Alice ömmade lite bitvis. På asfalten och på gräset gick hon utan problem i alla fall.

Det lilla vi såg av ridvägen verkar i alla fall riktigt bra! Det är en väg som gör en båge genom skogen bara, så det finns ingen trafik där och min förhoppning är att det inte är så slingrigt så att man kan trava och galoppera i princip hela vägen runt. Det skulle i så fall vara en perfekt runda för Kaprifol, att få galoppera i ett jämnt tempo en längre sträcka. Själva skogsslingan är drygt 2.5 km lång, nu red vi knappt en kilometer på den igår så än vet jag ju inte hur hela ser ut, men som sagt, det verkar lovande!

Man kan välja att rida kortaste vägen dit längs asfaltsvägen (bilden ovan) men man kan också rida en omväg och ta sig dit enbart på grusvägar. Får se om jag och Kaprifol kan göra ett nytt försök i helgen kanske!

Kaprifol var för övrigt riktigt pigg och glad igår, lite extra lajbans med Alice och Axel som sällskap och skymningen kanske? Hon skrittade i racerfart hela tiden, men ändå avslappnat, så Alice hade inte en chans att hänga med trots att hon skrittade på fint. När vi sedan vände ville Kaprifol gå in på alla sidospår som fanns och sen när hon insåg att vi faktiskt var på väg hemåt gick liksom luften ur, hon drog en djup suck och nästan sa ”kaaan vi inte vara ute en stund till, det var ju så roligt”. Sötis. =)