Vilken dag det blev och vilken start den fick när jag höll på att inte få ut släpet ur ladan ens…

Jag var uppe strax efter sex i morse, åt frukost, fodrade hästarna och mockade lösdriften. När jag var klar för att åka hämtade jag bilen, körde upp till stallet och kopplade på släpet. Så långt allt bra. Efter allt regn som kommit den senaste tiden är det väldigt blött överallt, inte minst på vår gårdsplan som kanske varit grusad en gång i tiden men består numera av gräs och gegga. Det är en liten, liten uppförsbacke och en kant som transporten måste över för att komma ut ur ladan och jag hade ju på känn redan innan jag började att det eventuellt skulle kunna bli problem.

Jag backade släpet så långt jag kunde utan att bilen gick över kanten/tröskeln för att får lite fart och det slirade lite men jag fick över transportens två främre hjul över kanten innan det tog stop. Kanske skulle jag kört på lite mer, kanske tvekade jag lite, jag minns inte riktigt. Men det tog stop i alla fall. Bilen slirade ordentligt i leran och jag kom varken bakåt eller framåt. Jag hann tänka ganska många saker under de kommande sekunderna (varför NU och när jag är ensam hemma!!). Men jag gjorde så att jag plockade lite rivningsmaterial (småsten av lecablock och gammal puts från stallet) och tryckte ner i geggan under bakhjulen på bilen och sen gjorde jag ett nytt försök och jag kom loss och ut med släpet! Jag stannade till där det var som minst lera, stängde portarna och vinkade hej då innan jag återigen hoppade in i bilen och slirade iväg över gårdsplanen. Det kändes väldigt skönt när jag var på ”fast mark” på vägen!

Resten av dagen flöt på bra! Det var snorhalt till Vårgårda men E20 därefter var saltad och bra att köra på. Ponnyn lastade sig själv och vi kunde lasta av henne hemma hos Peter och Malin vid elvatiden om jag minns rätt.

Hon fick hälsa på Malins andra ponny och komma ut i hagen tillsammans. Det var inte speciellt mycket action utan de verkade komma rätt bra överens redan från början.

Och det cremellofärgade underverket heter Tynwydd Maralyn, ett welsh cob sto f.2011.

Malin och ”Marängen” som blev smeknamnet, får se om det hänger kvar eller om det blir nåt annat. =)

Nu är jag hemma, hästarna är pysslade med och jag sitter i soffan tillsammans med katten som sover sött. Jag har inte gett mig på att få in släpet i ladan igen utan jag tänkte att jag gör det i morgon när det är ljust och gårdsplanen kanske tillochmed frusit. Jag tänkte passa på att lastträna Kaprifol lite också när släpet ändå är framme.