Dramatisk rubrik va? Det är dock ”bara” Kaprifols ben som är på tapeten. Jag tyckte att det hade blivit snäppet sämre över helgen och svullnaden ville inte lägga sig lika enkelt som förut trots fler promenader och vattenkylning så i morse ringde jag veterinären och de kom hem till oss vid halv två ungefär. Veterinären tyckte såret såg fint ut och jag kan nu sluta tvätta det med saltlösningen eftersom det har slutat vätska sig och läker fint. Kaprifols allmäntillstånd var också bra (lungor, puls, tandkött, ingen feber, magen lät fint). Svullnaden är ju dock rätt rejäl så Kaprifol får metacam i en vecka nu i förhoppning att det ska hjälpa. Ser jag ingen förbättring tills på torsdag ska jag ringa igen så får hon penicillin, men det hoppas jag att jag slipper eftersom det ska ges i kanyl i halsen och det är ju alltid lite läskigt. Övriga ordinationer är att Kaprifol ska motioneras, främst i skritt men känns hon bra är det även okej att trava. Nu går hon ju dock på metacam vilket är smärtstillande så lite lugnt får man ju ta ändå.

På dagens skrittrunda fick vi sällskap av Alice, Simon och Rebecka och Kaprifol var pigg och trevlig. Ja så trevlig att jag tillochmed redan nästan hade glömt bort hennes nära döden-upplevelse alldeles i början av ridturen. Det går ju kor (ja dessa kor..) bredvid kyrkan här nere och när vi kom ridandes jämsides med hagen så får en kossa för sig att det är okej att SKUTTA och BUSA rakt mot oss. Första gången (ja det hände flera gånger) hoppade Kaprifol till och småstegrade sig lite. Andra gången flög vi iväg och ner i diket och   nåt steg mot skogen innan vi stannade och kunde skutta upp på vägen igen. Alice och Simon traskar på vid vägen utan att röra en min med en flock studsiga kor på ena sidan och en studsande Kaprifol på andra sidan. Vi kom vidare utan vidare missöden i alla fall och Kaprifol släppte det hela riktigt fort faktiskt och var lugn och fin redan efter ett par meter.