Så blev det då söndag och dags för tävling! Spännande ändå! Kaprifol var inte medveten om vad som väntade, utan låg gott och vilade när jag kom och störde. Hästarna flyttade upp till hagen vid huset i lördags, det är alltid lika mysigt att ha dem så nära.

Men hon följde med mig in och blev borstad och fixad med knoppar osv. Hon förstod ju snart att det var något speciellt på gång, men höll sig ganska lugn. Bilen packade jag redan dagen innan, och även släpet var redan påkopplat och fixat så när Kaprifol var klar var det bara att gå ut och lasta. Det gick bra att lasta, hon vill ju alltid gå ut några gånger innan hon står kvar inne i släpet medan jag går och stänger, men hon gör det lugnt och fint. Lite nervös dock, det blir hon, det märks bland annat på att hon inte tar emot någon form av godis från det att hon börjar lastas.

När hästen var inlastad och hela familjen packad var det bara att rulla! Det var ju hela vägen till Tidaholm vi skulle så närmare 1.5h resa hade vi framför oss. Väl framme fick jag med mig Nora till sekretariatet för att visa vaccinationspapper och så kikade vi runt ett varv på anläggningen för att lokalisera framridning, tävlingsbana, lekplats till barnen osv. På vägen tillbaka till släpet mötte vi morfar, min trognaste tävlings-supporter! Vi hejade också på några lagkamrater som också kommit och sen var det dags att klä på mig, och lasta av hästen.

Hon fick gå runt lite och sen sadlade jag och så småningom satt jag upp och började skritta fram. Jag var ute i lite väl god tid så det blev mycket skritt och många skrittpauser för att inte göra slut på all energi på framridningen. Men i grova drag kändes hon väldigt fin på framridningen, stundtals fick vi kryssa lite mellan alla andra som också skulle värma upp, men när båda tävlingsklasserna rullade igång blev det lite färre ekipage där inne och det blev gott om plats. Väldigt lyxigt jämfört med min lilla bana hemma så jag tyckte att framförallt galoppen blev väldigt trevlig när jag kunde rida på lite framåt på större ytor, här fick jag en väldigt fin känsla.

Så äntligen var det dags för vår tur, vi lämnade stora ridhuset och skrittade bort till lilla ridhuset och väntade lite utanför innan jag blev insläppt. Det var ett litet mörkt ridhus med läktare på kortsidan, samt att de hade avgränsat några meter längs kortsidan med ett dressyrstaket och där bakom satt domaren och sekreteraren vid ett bord.

Kaprifol blev ganska spänd direkt vi kom in och jag skrittade bort till domarens kortsida och red förbi det två gånger, första gången lite längre ifrån och andra gången lite närmare. Andra gången som jag red förbi ställde sig domaren upp och gav mig startsignal med en visselpipa. Kaprifol var ju redan spänd och ryckte till av detta moment. Jag vill inte ”bortförklara” den kommande ritten, men jag vill ändå tro att om vi hade varit längre bort när domaren ställde sig upp och visslade, hade vi kunnat göra ett lite mer avslappnat program. Oavsett är detta helt klart ett moment som vi uppenbarligen behöver träna på!

Så började jag programmet och tyvärr hade nu Kaprifol bestämt sig att det var en krokodildamm på kortsidan vid domaren så det redan korta ridhuset blev ju klart kortare när jag inte lyckades övertyga hästen om att det var snälla krokodiler! Men det var ju bara att köra på! Och de delar som inte gick nära domarens kortsida tyckte jag ändå blev helt okej, spänt, men förhållandevis okej!

Det blev aningens bättre genom programmet men bra kan vi inte kalla det ändå 😉 Vi landade på 55%, vilket ju inte ens är godkända %, men helt klart rätt för dagen. Vi var inte bättre än så! Men bilderna i inlägget är några ögonblicksbilder från när morfar filmade så det finns ju potential ändå. Så nu stod ju hoppet till våra lagkamrater som brukar prestera klart bättre siffror än detta, men hör och häpna när den andra ryttaren, som red samma program i samma ridhus, utgick på grund av liknande problematik som jag. Det innebar plötsligt att mina 55% behövde räknas till lagresultatet.

Det gick klart bättre för våra lagkamrater som red på utomhusbanan och det var spännande fram till den sista ryttaren som petade ner vårt lag från första till andra plats (av totalt 3 lag ska tilläggas, varav det tredje laget enbart fick två ryttare till start och därmed inte kunde vara med). Så det blev inget pris till laget för dagens prestation, och jag hade precis knäppt upp sadelgjorden på Kaprifol när jag fick veta att vi kanske skulle få pris i alla fall. Det är nämligen en serie-tävling och detta var sista omgången så det skulle också delas ut total-pris, och eftersom Gäsene vunnit både första och andra omgången, och tvåa denna gång, var det ganska stor chans att vi skulle få totalpriset! Och det fick vi! Kanske det mest o-förtjänta priset jag har tagit emot för egen del, men man kan ju inte tacka nej!

Så det blev rosett, plakett och gehäng, ärevarv och hela köret!

Och lagfoto i grönskan.

Efter detta fick Kaprifol äntligen bli av med sadeln och till skillnad från hitresan behöver hon väldigt sällan backa ut ur släpet innan jag kan stänga bakom henne när det är dags att åka hem, det är ju tacksamt! Jag kunde snabbt dra på mig mina överdragsbyxor också för det får ju ändå höra till storyn att även om mina vita ridbyxor fanns kvar sedan min tidigare tävlingskarriär så har de inte åldrats väl. De var hyffsat rena men luktade lite källare så jag tvättade dem såklart, 30 grader vanlig tvätt, och såg inget konstigt med dem när de var klara. När jag tog på mig dem på söndagsmorgonen tyckte jag att skoningen i baken var lite utdragen men tänkte inte mer på det. Men när jag sedan hoppade av efter min start insåg jag att skoningen liksom pulveriserats/trådats och blev både genomskinlig och hade stora hål i sig, haha. De hamnade i skräpet direkt när jag kom hem kan jag säga!