Jag hämtade upp Linda vid tåget i morse och efter en liten kort paus hemma åkte vi den knappa milen för att hämta släpet som jag hyrt. Det gick snabbt och smidigt och strax innan tolv var Kaprifol redo att lastas. Vi började först med att gå fram och kika på släpet, fick lite godis och gick upp med framhovarna på rampen. Så långt var det OK, men gärna inte längre sa Kaprifol. Vi tog då upp linorna och Kaprifol anade vad som skulle komma och backade bak ordentligt och vägrade sedan att gå i närheten av släpet över huvud taget. Vi tragglade lite och sen blev jag lite arg på henne och då följde hon med mig fram till släpet, fick godis, vi la på linorna och hon gick in. Hon var lite stressad i släpet men tog emot lite godis och när hon fått stå en stund åkte vi iväg, jag och Linda.

Väl framme fick Kaprifol vänta i en box, vi blev ju lite tidiga såklart, men veterinären kom snart. Hon började med att känna igenom Kaprifols båda bakben och tyckte att de kändes väldigt smala och fina. Därefter gick vi ut och gick fram och tillbaka på asfalten framför kliniken och därefter gjorde vi samma sak i trav. Kaprifol fullkomligt störtade iväg i trav så jag nästan fick svårt att hänga med. Men det var inget fel på den traven inte.

Nästa steg var longering på böjt, lite tyngre underlag och jag fick longera henne i en liten rundpaddock. Kaprifol ÄLSKADE att äntligen få röra på sig ordentligt igen och visade upp sin finaste dressyrtrav med bakbenen ända uppe vid öronen. Hon var SÅ fin! Inte ett tveksamt steg i något av varven.

Nu gick vi upp till asfalten igen för att göra böjprov på bakbenen. Kaprifol var lite uppeldad vid det här laget så innan hon hade ro att stå still så fick jag gå lite med henne. Vi böjde höger bak först och där visade hon inget såklart. Vänster ben var näst ut och där visade hon aningens stelhet 1-2 steg innan hon återigen travade fläckfritt.

Som ni kanske förstår tyckte vi alla att Kaprifol var över förväntan fräsch. Veterinären klämde och kände igenom hennes ben ytterligare efter det här men kunde inte känna något att ”klaga på”. Därför gick vi inte vidare med ultraljud över huvud taget, för var ska man börja någonstans när allt verkar vara fräscht? Nu har visserligen Kaprifol ätit smärtstillande men hon borde ändå ha visat något under böjprovet. Därför fick vi order om att ge henne den sista metacamen (har ca 2 dagar kvar i flaskan) och börja skritta henne. Om något dyker upp när metacamen är helt ur kroppen, ja då får vi ju kolla upp det igen men troligtvis var det bara en enkel stukning eller sträckning som läkte snabbt.

Lastningen hem då. Jag var ju ganska övertygad om att vi skulle behöva ringa efter Axel, men vi ville ändå ge det ett försök. Vi gick först en liten runda med Kaprifol så hon skulle tagga ner lite och sen fixade vi släpet och Linda tog en lina på ena sidan. Kaprifol går fram till släpet, tar emot godisen och följer med mig in i släpet. Så skönt och så duktig häst! Jag tror ju att anledningen till att hon plötsligt blev svårlastad igen var för att hon fick åka i ett skramligt och ostabilt släp när vi flyttade, så kanske kände hon nu att det här släpet var OK att åka i och gick med på att gå in. Eller så visste hon att vi skulle åka hem. =)