I går var det alltså dags att hälsa på Champis, för en sista gång. Även om anledningen för besöket var väldigt sorgligt hade vi en väldigt härlig, rolig och mysig förmiddag tillsammans med Champis och Hanna. Jag och Axel anlände vid tiotiden och vi gick direkt för att hälsa på det vita busfröet, och Hanna såklart.

Lika söt, lika fin, lika vacker. Men visst syns det att han börjar bli gammal, och precis som tidigare jag hälsat på honom känns han så mycket mindre än jag föreställer mig honom. Det måste vara Kaprifols fel, den giganten.. 🙂

Vi tog in honom i stallet och pysslade, borstade, ryktade och pratade. Massor.

Därefter tog vi ut honom och gick en promenad tillsammans.

De där öronen. 🙂

Champis var aningen motvillig till promenaden i början, men efter en stund knallade han på fint.

Vi gick en promenad på kanske dryga två kilometer (åh vilka fina ridvägar!) och sen var vi tillbaka vid stallet och då fick Champis komma ut i hagen igen.

Hannas pappa kom förbi med god lunch till oss, och även Champis fick lunch.

Redan den 13:e september 2008 blev det ett känslosamt avsked, eftersom han då inte lägre var min och jag inte riktigt visste om jag skulle se honom igen. Lyckligtvis har jag ju det, och idag blev det då dags för mig att ta farväl på riktigt. Fina hjärtat.

Några sista godisar, klappar, tårar och sen blev det dags för oss att åka. Sov gott Silver Shamrock, vi glömmer dig aldrig.