Som ni kanske förstod på morgonens inlägg har jag och Kaprifol hoppat lite idag! Jag gjorde i ordning henne runt halv elvatiden och när vi var redo skrittade vi iväg längs grusvägen och upp till stallet och ridbanan där Rebecka och Nimida väntade på oss.

Det är nästan tre kilometer till den ridbanan och eftersom jag skrittar nästan hela vägen tar det sin lilla tid. Kaprifol kändes dessutom aningen seg idag, men till slut kom vi fram.

Rebecka hade byggt upp hindren som vi bestämt innan och idag blev det lite tittiga hinder som vi tänkte hoppa. Det finns ju bara sex hinderstöd, så lite påhittig får man var också 😛

Vi började att hoppa hindren ett i taget och först hoppade vi detta:

Sen oxern:

Och till sist ”lådhindret”.

Kaprifol hoppade alla hinder från båda håll utan att tveka, modig tjej! Vi hoppade sedan de tre hindren som en liten bana och även det gick bra. Kaprifol som ju var lite seg under framridningen tände till ordentligt och sa att det var väldigt skoj att hoppa igen! Hon bjöd fint på hindren och ruskade busigt på huvudet efteråt och en gång bockade hon nästan när vi hoppat 🙂 Sånt ska man väl inte uppmuntra men jag kan inte låta bli att tycka att det är så härligt att hon tycker, och visar, att det är roligt!

Vi höjde upp hindren lite också och det hamnade på ca 70cm (förutom lådhindret då) och Kaprifol hoppade fint och tveklöst. Hon har ju i princip slutat överhoppa sig nu så nu känns det plötsligt väldigt lågt när vi hoppar, mycket trevligt tycker jag!

Jag red med boots fram idag som ni ser, hon behöver dem inte alls inne på ridbanan men på grusvägen dit gör hon det och idag orkade jag inte hoppa av och ta av dem innan hoppningen för att sen sätta på dem igen innan vi red hem. Gick alldeles utmärkt att hoppa i dem. För den sakens skull är den andra ridbanan jag rider i mycket bättre, dit är det asfalt och där behöver hon inte heller bootsen 🙂

Så en riktigt härlig känsla idag alltså, och jag är taggad på hoppträningen för Sandra Björneland på måndag!