Nu är han äntligen här, Kaprifols föl! Och ganska så punktlig också, eftersom jag satt BF till 20 maj blev han bara en dag ”sen”. Under söndagen fick Kaprifol och Assim gårdsplanen till hage för att äta gräs och göra jobbet som vår trasiga gräsklippare inte gör just nu. Det småsroppade lite från Kaprifols juver och lämnade kladdiga rester på hennes bakben. Vid sextiden fick de stängas in i sin hage igen och nu rann/sprutade mjölken ut och den var nu vit i stället för grådassig som tidigare. Jag skickade filmen till en vän som fått ett gäng föl och hon svarade direkt; Föl inom 24 timmar! Spännande tänkte jag, men trodde fortfarande att det var närmare 20 än 10 timmar kvar i så fall.

Under kvällen såg jag i kameran att hon var aningens mer rastlös än tidigare och när jag var ute och kvällsfodrade vid 22 kände jag direkt att det var ingen idé att gå och lägga sig. Kaprifol la sig och ställde sig upprepande gånger, det kom duschar av kiss/vätska och hon var lite orolig. Jag jämförde lite med fåren och tänkte att det tar nog ändå nån timme till säkert, så jag gick in och borstade tänderna och bytte kläder, och så funderade jag lite. Skulle jag gå ut igen direkt eller skulle jag se färdigt den där filmen? Jag kikade i kameran och det gjorde beslutet enkel; jag såg fosterblåsan! Snabbt ut!

Assim fick lite mer hö så han skulle hålla sig ur vägen och så satte jag mig för att vänta. Hög puls vill jag lova och minutrarna kändes stundtals evighetslånga. Klockan 22.35 var fölet ute, fosterblåsan sprack fint och Kaprifol vände om och tittade på sin son och började direkt humma och smågnägga hur fint som helst.

Till skillnad från får, som ofta har en till unge påväg, ligger stoet kvar. Navelsträngen fortsätter att pumpa över blod och fölet försöker fatta vad som hänt, och sprattlar lite så den kommer loss från fostersäcken. Efter kanske en halvtimme ställde sig Kaprifol upp och navelsträngen gick av och fölet började göra lite mer riktiga ställningsförsök. Han fick snart kläm på det och det var först nu jag kunde se att det faktiskt var en brun hingst, med stjärn och vit strumpa vänster bak.

När väl balansen kommit på plats var det dags att leta mat. Det gjordes även innan balansen fanns på plats, men med mindre lyckad utgång. Det tog en hel evighet innan fölet fick fatt i spenen, jag erkänner att jag försökte hjälpa till vid nåt tillfälle, det var ju så nära hela tiden!!

Men det var ju lönlöst. Juvret var hårt och spänt och svårt att få fatt i. Kaprifol visade upp ett tålamod som jag aldrig tidigare sett hos henne och stod så stilla så stilla medan fölet buffade och sög på alla hennes kroppsdelar, förutom den rätta. Ibland försökte hon guida lite åt rätt håll, men frågan är om det hjälpte eller stjälpte.

Ungefär vid tolvsnåret, dryga två timmar gammal lyckades fölet suga i sig mer än bara några droppar och efter första lyckosamma ”suget” var det lätt att hitta tillbaka.

Vid det här laget hade jag ordnat mat och vatten till Kaprifol i ligghallen, och stängt ute Assim så han inte skulle ge sig in och skapa turbulens. När han närmade sig dörrarna visade Kaprifol tydligt att han inte var välkommen ett endaste dugg, och jag ville heller inte att fölet skulle riskera att trilla ut mitt i natten. Så den nyblivna mamman och fölet fick bo inne resten av natten och jag kikade till dem genom kameran ett par gånger och allt var lugnt och fint och fölet kom åt att dia flera gånger.