Skönt, idag hade jag min ”vanliga pigga” Kaprifol tillbaka igen. Det var en väldig lättnad måste jag säga. Min önskan om ridbara grusvägar gick dessutom i uppfyllelse så jag sadlade Kaprifol direkt efter jobbet och gav mig ut tillsammans med Axel och Maja. Det kändes bra att ha någon med mig som kunde skrapa upp resterna av mig för säkerhets skull. Så fort jag satt mig i sadeln kände jag dock att Kaprifol inte alls var lika tokig som igår utan bara vanligt pigg. Vi tog rundan runt badplatsen och grusvägen var snöfri nästan till hundra procent så jag travade och galopperade så mycket det bara gick och Kaprifol var riktigt härlig. Vi travade lite på tvären i början men det var mest för att få vinden och den snöblandade nederbörden i rumpan. Resten av rundan gick lite mer i lä. Vid badplatsen lämnade vi Axel och Maja bakom oss och galopperade hela vägen upp till asfaltsvägen (nästan en kilometer). Där det sluttar som mest uppåt lät jag henne gasa på lite, åh så härligt! Lite spänd var hon, och hon frustade i varje galoppsprång som en riktig fälttävlanshäst, men hon galopperade i mitt tempo och lyssnade riktigt fint.

Optimalt för morgondagen hade ju varit att få ett dressyrpass i kroppen, men jag tror inte riktigt att jag har en sån tur att grannens paddock är ridbar. Men man ska aldrig säga aldrig.