Igår hade jag veckans jobba-hemma-dag och passade på att rida ut medan det fortfarande fanns dagsljus kvar. Kaprifol såg oerhört omotiverad och sömnig ut inne i stallet, men så fort vi kom ut fick hon eld under hovarna och allt såg plötsligt ut som sabeltandade tigrar. Det var länge sen hon var så tittig och studsig får jag säga, men så var det ju lite blåsigt och rått ute, och lite skumt ljus där på eftermiddagen, så det bidrog väl. Jag red ”galoppvägen” så red först asfalten bort genom byn, förbi förskolan och kyrkan och sen in i skogen. Brevlådor och soptunnor hotade med att anfalla oss längs vägen, och inne i skogen verkade stenarna redo att kasta sig över oss när som helst. Kaprifol fick lite vatten på sin kvarn när vi kom i (riktigt samlad och fin) galopp runt en krök och där dyker det upp en promenerande människa ett tiotal meter bort, med en knallblå jacka. Kaprifol stannar med noll meters bromssträcka och jag får erkänna att jag var en bit upp på halsen så jag ska nog vara glad att hon inte la till en 180-graders vändning också! Men hon är ju rätt smart ändå och insåg snabbt att det bara var en människa. Efter mötet kunde vi galoppera nån halv kilometer och efter det frustade hon gott och kunde skritta ganska normalt igen, om än inte helt avslappnad.

När jag var klar med Kaprifol mockade jag ligghallen (en snäll stallkompis hade redan mockat ute åt mig!) och såg till övriga djuren. Jag satt hos kaninerna en stund också såklart, och bjöd på maskrosblad och isbergssallad.

Efter middagen gick Axel ut och grejade lite med älgkäkarna han ska bestämma åldern på, och jag och barnen bakade Saffransmums. Inte alls tokigt!