Ja snart har jag nog utsatt den stackars hästen för det mesta ändå. Hon verkar ju lyckligtvis uppskatta mina tokigheter oftast. Jag hittade en ganska billig sele på begagnatmarknaden och den anlände i veckan, så igår fick Kaprifol prova den. Den passade med nöd och näppe, kan kanske justera den lite till, men det funkar till ändamålet tills vidare i alla fall.

Laddad med godis i fickan spände jag för Kaprifol för släden och så promenerade vi runt till ridbanan. Kaprifol brydde sig inte om spektaklet som skrapade och sladdade fram bakom henne utan förstod snabbt att det här arbetet genererade mycket godis! Det var ju kolsvart ute näst intill så jag gick in på ridbanan för att börja där inne. Där blev det ju dock ganska många svängmoment, och det var lite klurigt tyckte Kaprifol. Sen blev hon lite fundersam/upprörd när ena skakeln av någon anledning hoppade av selen, dunkade ner i backen och släpades delvis under hennes mage några meter i skritt innan jag fattade vad som hänt. Helt befogat kan jag tycka. Men jag kopplade loss henne, la tillrätta skaklarna och så spände jag för henne igen. Och så fortsatte vi som om inget hade hänt.

Men lite knöligt var det ju att gå runt runt i paddocken så vi gick ut i skogen i stället och ut på gärdet. Här sprang vi några steg! Fy vad jobbigt, tur att det ändå är meningen att man ska sitta i släden! Men Kaprifol hade inga bekymmer såklart. När vi kom ut på andra sidan gärdet och upp på ”vägen” tillbaka till stallet kopplade jag på tömmarna och gick några meter bakom henne i stället för att gå bredvid med grimskaftet. Det gick ju också bra, så här hoppade jag upp och satte mig på ”kuskbocken” bak på släden. Helt klart ett större värde i den kuskbocken när man kör stor häst, nere i sitsen ser man ju inte ett smack. Kaprifol drog på fint! Några meter trav tog vi också, såklart, haha. Vingligt var förnamnet, men det berodde nog mest på att det ju som sagt var rätt mörkt ute och faror lurade i alla skuggor.

Så det får ju försöka hinnas med att åka nån dag i dagsljus också, men vågar nog inte ta med mig barnen riktigt än… Inga kossor ute så här års i alla fall!

Sen är nog skaklarna i kortaste laget, det ser värre ut på bilden än vad det är i verkligheten, dels för att släden här är lite ”framåkt” och för att skuggorna gör att det ser närmare ut. Men hon var aldrig i närheten av att slå i den vare sig i skritt eller trav, men det finns ju inte så mycket extra utrymme precis. Men för en eller två åkningar per år ska vi nog överleva.