Förra sommaren gjorde jag slag i saken och åkte till seminstationen för att få Kaprifol inseminerad och drömmen om ett föl skulle slå in. Efter tre försök gick det ju dock ordentligt hål på den bubblan, och även om det föddes ett föl här i stallet i år så var det inte Kaprifols. Hela vintern och våren har funderingarna gått fram och tillbaka – ska jag testa igen eller inte? Men till sist var det ju klart att jag vill testa igen, då har jag ju försökt ordentligt i alla fall.

Så i måndags åkte jag och barnen med Kaprifol till Falbygdens Stuteri och veterinären ”kollade läget” där inne. Kaprifol är ganska svår att se riktig brunst på, så jag hade inte riktigt någon koll faktiskt. Men det fanns ju några ägg, varav 1-2 lite större så kanske var hon på väg in i brunst? Vi åkte hem, och idag åkte jag tillbaka med henne för ny koll. Nu var ju förhoppningen att det skulle ha hänt grejer där inne, men lite sval aktivitet var det – men det hade ju gått åt rätt hål i alla fall. Äggen var lite större och hon var lite mer brunstig. Journalen från förra året lästes igenom flera gånger – ska hon tillbaka på måndag, eller onsdag? Hur snabb/långsam var hon förra året? Till sist bestämde vi att jag ska låta henne säga hej till hästarna i den andra hagen på söndag och känns hon brunstig då så kommer jag på måndag, annars väntar vi till på onsdag..!

Det blir nog ett gäng mil i kärran i år också…. Skillnaden från förra året är val av pappahäst. I år kör vi på en ”lokal hingst” som är knuten till stuteriet och sperman blir då så färsk som möjligt och det är lite mer flexibelt när man inseminerar. Han är en tjusig och trevlig skimmel vid namn Montevideo, fem år gammal och är kvalad till Falsterbo i femårsklassen. Hans pappa är lite mer känd – Cornet Obolensky och det finns många duktiga hopphästar i familjen.

(Bild från gransbostuteri.com)

Så länge det blir ett föl med fyra ben, ett huvud och en svans är jag nöjd 😉