När jag hämtade Kaprifol var hon ju inte direkt lättlastad och vad jag vet har hon inte åkt transport mer än kanske tre gånger i sitt fyraåriga liv. Kaprifol blev i princip lyft in i släpet när jag hämtade henne och hon var väl inte riktigt i skick att tänka klart just då, men det framgick ganska tydligt att hon tyckte det var otäckt att kliva på rampen.
Så idag lånade jag Sofias släp och tog med mig Kaprifol, en lång pekpinne/pisk samt en massa godis. Det tog oss en halvtimme drygt innan Kaprifol kände sig tillräckligt övertalad innan hön ens vågade sätta en endaste hov på rampen. För att komma dit krävdes det en hel del tålamod, lite lock med godis och så lite irriterande pet/kittlingar med spöet på henne. Till sist tog hon ett jättekliv med ena benet och ställde hoven mitt på rampen. Jag överöste henne med beröm, klappar och godis så att hon inte behövde fundera på om det var rätt gjort eller inte.
Sen backade jag av henne direkt igen och bad henne gå upp på rampen igen. Den här gången tog det bara nån minut innan hon stod på rampen igen, nu med båda hovarna: massa beröm och godis och så backade vi av igen. Nästa gång gick hon upp på rampen direkt! Efter fjärde och femte gången på precis samma sätt valde jag att avsluta. Nu gick hon upp på rampen tveklöst och stod där lugnt och fint.
Fortsättning följer i morgon. Då ser vi om hon kommer ihåg dagens träning så vi kan ta det några steg längre in i släpet, eller om vi får börja om från början igen.

I fredags hoppade jag ju Marcello lite när vi ändå hade en hoppövning framme. Övningen var en serie hinder längs medellinjen där jag kom in i trav, hoppade två studshinder sen två galoppsprång fram till det gröna krysset, sen två galoppsprång och så två studshinder som avslutning.

Marcello (f.2002, holländsk import) är inte så mycket hoppad, men han gör det med glädje! Just studs tyckte han var lite klurigt så bommarna flög ett par gånger innan vi fick ordning på grejerna. Vi höll dock inte på så länge, det är en krävande övning och Marcellos något runda mage gjorde nog inte saken mindre jobbigt för honom!

Kaprifol är född 2010-04-15 och (samma dag som mamma!) och har alltså ganska nyligen fyllt fyra år. Som ni säkert förstår ligger hon långt efter i sin utbildning då många av dagens hästar rids in redan som 2.5-3-åringar för att matchas mot 3-årstesten som går av stapeln på våren. Jag har dock ingen större brådska utan det kommer får ta den tid det tar. Det här är första gången jag rider in en häst ”på riktigt” så jag räknar med att det kommer ta längre tid än om ett proffs skulle göra det, såklart.

Min plan för den närmaste tiden är i alla fall ungefär så här:

Juni

• Fortsätta med tömkörning
• Longera i bland för framåtbjudning och balans, ibland över bommar
• Löshoppa låga hinder ett par tillfällen för framåtbjudning och lära sig grunderna för hoppning
• Lägga på sadel och motionera henne med denna på (promenad, longering)
• Fortsätta med uteritter som handhäst för kondition och styrka
• Sitta upp och vänja henne vid att jag finns där uppe på hennes rygg
• Kunna styra och stanna och sätta i gång i skritt inne i paddocken (när jag sitter på)

Juli

• Fortsätta med tömkörning, eventuellt låta henne ha sele på sig och kanske dra något men det känns som det är lite mycket att köra in och rida in på samma gång, så troligtvis får inkörningen vänta
• Fortsätta med löshoppning lite då och då
• Rida i skritt och trav i skogen med tryggt sällskap

Augusti-september

• Fullständig vila på bete.

Efter betet

• Repetera tömkörning
• Repetera sadelinvänjning
• Sitta upp igen
• Rida ut i alla gångarter med sällskap
• Fortsätta med löshoppning
• Enklare ridning i paddocken

Någonstans december-januari

• Vintervila ett par veckor

Ja i stora drag ser det ut så i alla fall, sen kan ju vad som helst hända med skador och sjukdomar som kan sätta stop för det mesta. Det är ju så också att Kaprifol har varit smal/mager större delen av sitt liv, så jag vet ju inte riktigt hur bra hennes skelett och leder har utvecklats under den här tiden och risken finns ju för att hon inte kommer att hålla för ridning. Men det är en risk jag har valt att ta, och med detta i bakhuvudet kommer jag försöka ge henne tid att stärka sig och bygga bra med muskler i lagom takt, utan att mesa till det hela.

Jag är ganska nöjd över min plan i alla fall och jag tycker inte att det verkar vara omöjligt att följa den. Jag kommer även att börja lastträna henne inom kort och någon gång ska ju den där vargtanden tas bort också, förhoppningsvis är den tillräckligt stor för att tas bort innan betet men det återstår att se.

För ungefär tio veckor sedan, den 23:e mars (2014), hämtade jag hem Kaprifol med planen att ha henne på foder på obestämd tid. Ödet ville dock annorlunda och jag hann inte ha henne många veckor innan jag blev kontaktad av länsstyrelsen. Det visade sig att Kaprifols ägare hade djurförbud och alla hennes hästar skulle omhändertas. Det skulle således även Kaprifol, även om hon stod hos mig, eftersom att ägaren inte fick äga några hästar alls. Det gick en tid innan beslutet klubbades igenom och innan dess hann jag prata med länsstyrelsen och polisen både en och två gånger, för att höra vad som skulle hända med Kaprifol när polisen övertog henne. Det bestämdes i alla fall att hon fick stå kvar hos mig tills vidare.

Kaprifol värderades till en viss summa av en värderingsman och efter en pratstund med polisen diskuterade vi möjligheten för mig att köpa henne av polisen, i fall att det skulle komma att bli tal om en försäljning. Vi kom fram till ett förslag som vi båda kunde gå med på och jag fick en tid på mig att fundera över saken, ännu hade ju inte Kaprifol övergått i polisens ”ägo” så Kaprifols framtid var ännu inte helt klar.

Förra måndagen, den 19:e maj, gick Kaprifol över i polisens ägo (inte att de direkt ägde henne, men de hade rätten att bestämma över henne) då omhändertagandet från den tidigare ägaren blev klart och polisen fick då i uppdrag att sälja hästen. Polisen ringde mig på förmiddagen samma dag och berättade om det hela för mig, och självklart ville jag köpa henne!

Så i går eftermiddag träffades jag och polisen, som jag haft kontakt med ett tag, i stallet. Vi kikade på Kaprifol, skrev kontrakt och nu är jag alltså ägare till min allra första helt egna häst och det känns hur bra som helst! (VÅR häst! säger Axel) Det var inte ett svårt val, jag har blivit väldigt förtjust i Kaprifol och jag trivs väldigt bra med henne och det gör ju även Alice vilket betyder mycket för mig. Självklart har jag storslagna planer för henne (och mig) som ni kommer att få ta del av så småningom!

Häromdagen tappade Kaprifol en av sina nya skor, lyckligtvis kunde min hovslagare komma ut redan idag och fixa det. Jag hade dock lite svårt att vara där, men min snälla syster ställde upp och fixade det åt mig!

Jag fick den här störtmysiga bilden skickad till mig också! Vackra Alice flankerad av de två bruna brudarna med bläs! Jag kan inte riktigt sluta le när jag ser den här bilden, så himla söta min lilla hästflock! Nu är ju inte Majsen (längst till vänster) min, men jag tar ju hand om henne också lite grand.

De tre Bockarna Bruse! Måste dock erkänna att Kaprifol ser lite töntig ut här, men så har hon ju ännu inte samma värdighet som de två andra 23-åringarna!

Trots att Susanne redan varit i stallet ska jag dit direkt efter jobbet, jag måste tillochmed sluta lite tidigare för att hinna dit i tid. Det pirrar lite i magen måste jag säga, inte varje dag sånt här händer. Allt är ju egentligen redan klart, men man ska ju aldrig ropa hej förrän man verkligen är helt över bäcken och har landat säkert på fast mark på andra sidan.

I går kväll hjälpte jag till att släppa ut Blondie och fölet i sin hage en stund, och lite senare passade jag på att gosa lite med dem båda. Både Blondie och fölet fullkomligt älskar att bli kliad på halsen, så det är inte så svårt att bli poppis! Fölet (ännu utan namn…) är väldigt nyfiket och hon är ganska så modig! Blondie har stenkoll såklart men när hon ser att det bara är jag som närmar mig så har hon inga problem med att lämna fölis hos mig och gå bort till andra änden av hagen och beta. Skönt med fölvakt kanske?

Jag pratade med Sofia igår och enligt veterinären är blodvärdena helt bra på fölet nu, men frambenen är lite krokiga och behöver troligtvis lite hjälp på vägen för att de ska utvecklas raka och fina. De ska på återbesök nästa vecka igen för att se hur det ser ut då. Anledningen till alla dessa ”problem” med fölet är troligtvis att det är för tidigt fött, eller snarare långsamt utvecklat i och med att Blondie gick rätt antal dagar i sin dräktighet. Får hoppas att hon har haft tillräckligt med otur nu så hon får växa fint nu i fortsättningen i alla fall.