Efter att vårt safaribesök slutat vid ettiden på måndagen den 22 oktober satte vi kurs mot nationalparken i Witsand där vi skulle sova nästa natt, för att ha nära till morgonens gruvbesök. Vägen var lång och tiden gick alltför snabbt så vår kursledare stannade vid en vägkorsning och kom fram till vår bil och sa att vi var lite sena. För att hinna fram i tid innan parken skulle stänga klockan sex skulle vi få köra väldigt snabbt. Ska nog inte nämna några siffror här, men Axel fick köra väldigt fort för att hänga med! När vi hade fem mil kvar svängde vi bort från asfaltsvägen och in på en sandväg med blandad kvalité på vägbanan. Men med mindre än en timme på oss fick vi köra på ganska bra även här, och två minuter innan parken låstes för kvällen kom vi fram! Puh!

Så vi fick vårt boende och vi grillade fisk i stället för kött, som omväxlings skull och morgonen därpå åkte vi iväg på sandvägen igen för att besöka en gruva. Kolomela Mine är en järngruva som bryter omkring 9 miljoner ton hematit per år i en ”open pit” mine, alltså de bryter inte under jord utan gräver sig ner från ytan. De startade sin brytning år 2009 och de beräknar att det järnet som finns kommer att kunna brytas i ytterligare 27 år.

Eftersom den här gruvan är över jord behövde vi inte så mycket skyddsutrustning för vårt besök; vi fick stålhättade skor, handskar, öronproppar, munskydd och skyddshjälm och sedan packade vi in oss i två av gruvans bussar för en tur till de olika ”hålen”.

Axels kamera visade sig från sin tröttaste sida idag och gav oss bara ett foto innan den ville bli laddad, men såhär ser det ena gruvhålet ”Leefontain” ut:

Vi åkte runt lite på området och tittade oss omkring och vi åkte även lite neråt i ett utav ”hålen” där vi fick klättra runt i järnmalmen, slå sönder stenarna med våra hammare och plocka prover =). Efteråt åkte vi tillbaka till kontorsbyggnaden där vi fick lunch och föreläsningar av tre olika personer som jobbade med gruvan. Trevligt besök som följdes av en tur tillbaka till Witsand där vi åt kyckling till middag på områdets restaurang!

Dock längtade vi allihopa till morgondagen… Fortsättning följer!

Nu sitter vi på flygplatsen i Paris, tittar på soluppgången och väntar på flyget som ska ta oss hem till Göteborg! Medans jag väntar passar jag på att lägga upp de resterande bilderna från vår safari i Kgalagadi Transfrontier Park! Andra dagen startade vi alltså i Twee Rivieren och körde dryga tolv mil genom parken till kvällens boende i Mata Mata. Man kör omkring 30-40km i timmen inne i parken så ni kan förstå att det tog hela dagen att köra dit, man stannar ju ganska ofta också för att titta närmare på djuren och ta kort och så.

Alla vägar i den här parken är sand- eller grusvägar och vissa var i ganska dåligt skick; håliga och ”räfflade” så det vibrerade i hela bilen när man körde fram. Andra vägar är helt nysladdade så man bara flyter fram över sanden, mycket trevligare! Längs hela vägen finns det vattenhål för djuren och vid vissa av dem får man stanna bilen och gå ur, på övriga platser är det stängda bildörrar som gäller, det finns ju faktiskt både lejon, leoparder och geparder i parken! Fast den största anledningen är väl egentligen att man ska störa djuren så lite som möjligt.

Ofta går det djur på vägen, speciellt springbockarna verkade ha ganska låg respekt för bilarna som kom körande medan gemsbockarna och strutsarna började springa så fort man kom lite för nära.

Vi sov alltså i Mata Mata; en liten stugby inne i parken där det finns en kall pool, en liten butik och en bensinpump. Från vår altan där vi grillade kvällens måltid kunde man ana djur som smög förbi i mörkret utanför staketet, så det kändes allt att man var ute i ”vildmarken”.

På morgonen därefter lämnade vi vårt boende och åkte de tolv milen ut ur parken, dock genom en annan väg och i lite högre hastighet så vi var vid grinden vid ettiden. Det var även denna dag vi såg gepardhonan med tre ungar, riktigt häftigt! Dock hade vi aldrig fått syn på dem om det inte vore för att en annan bil stod vid vägkanten och avslöjade deras närvaro. De var en bit bort och är väldigt kamoflagefärgade och bra dolda av det höga savanngräset. Vi var även nära att se lejon då vi mötte flera bilar som hade sett ett lejon inte så långt bort, men när vi kom dit hade det traskat över kullen och försvunnit ur sikte. Synd, men så fick vi ju se geparder i stället! Hur fräckt som helst!