Ibland är det nog inte så tokigt att vara häst ändå.

Valackerna precis efter morgonutsläppet. Två minuter efter denna bild galopperar de allihop i samlad trupp över till andra sidan där det godaste gräset finns.

Förutom mina vanliga morgon sysslor i stallet hade jag en till uppgift att göra idag. Nu är våren kommen och det är dags att kontrollera om hästarna har mask eller inte, så man vet om de behöver maskmedicin. Detta gör man genom att skicka in ett träckprov per häst till ett lab som kollar om hästen har mask, har den det så får man ett recept av en veterinär och kan då köpa maskmedicin och ge till sin häst.

Så när alla hästarna var utsläppta fick jag gå och plocka bajs ur alla boxar, stoppa i märkta påsar och sedan lägga i ett tjockt vadderat kuvert för att kunna skicka in det. Som tur är behövs det inte mycket per häst, men ett drygt kilo hamnade nog i kuvertet sammanlagt. Hästarna på lösdriften är ju lite svårare att ta träckprov på, man vet ju inte vilken hög som hör till vilken häst. Därför fick de hästägarna ta egna prov i går, som jag idag lade samman med de andra påsarna.

Till sist var det bara Alices prov kvar… Jag tog in henne i en box så fort de andra hästarna var ute för tanken var att hon skulle ”lägga en hög” medan jag höll på att greja med de andras prover. Men icke, när jag var klar med allt i stallet hade hon fortfarande inte skitit. Hon fick massa hö, hon fick beta gräs en stund, jag skrittade en liten tur med henne (med en påse i fickan!) och sen fick hon mer mat men ingenting kom ut. Till sist satte jag in henne i boxen igen och gav henne lite betfor och havre och då äntligen, när hon gott och väl ätit upp, la hon en stor och fin hög som jag kunde gräva lite ur och stoppa i en påse med hennes namn på.

Sen åkte jag direkt hem, fyllde i lite papper som skulle skickas med och skrev på adressen och så. Jag tänkte att jag skulle posta brevet på väg till bussen när jag skulle till skolan så jag åt lite lunch och duschade och tog sedan sällskap med Axel. Tyvärr gick inte brevet in i lådan så bajspåsarna fick åka buss till Olskrokstorget där jag kunde lämna in paketet i en butik i stället. Så där blev jag äntligen av med det hela! På onsdag eller torsdag kommer jag få provsvaret via mail, så då vet jag hur många och vilka hästar som behöver medicin. Smidigt ändå va?

Även på söndagen fick vi lite sovmorgon men var ändå uppe vid nio och åt frukost med de andra. Vi packade ihop våra grejer ganska så snart och åkte hemåt vid halv elva-elva ungefär. Halvvägs hem stannade vi hos pappa och fikade lite innan vi åkte sista biten, fast i stället för att åka hem åkte vi direkt till stallet där det var dags för hoppträning.

När vi kom till stallet höll Linda på att kratta in paddockens kanter så vi hjälpte henne med det och sedan sladdade hon även banan innan träningen så den var plan och fin. Medan tjejerna värmde upp sina hästar möblerade jag och Axel om bland transporterna på parkeringen. Vi flyttade fyra hästtransporter, för hand, så att de stod närmare varandra och tog mindre plats, så att vi kan använda den extra grinden till paddocken till hopptävlingen nästa vecka. Det var faktiskt mycket lättare än jag trodde, kanske ska ta och parkera transporten utan bilen nästa gång jag är ute och kör!

Hoppträningen gick bra, gjorde en övning som kallas ”Klockan” och sedan var det lite linjer med olika galoppsprång och så lite kontroll-volter. Ser bra ut inför söndagens tävling!

Nu är klockan tolv och vi är halvvägs genom min födelsedag!

Jag var i stallet i morse och släppte ut hästarna som vanligt och så pysslade jag lite med Alice innan jag red lite barbackadressyr. Hon var riktigt pigg och ganska fin att rida, jag orkade dock inte hålla på så länge men det var nog bara bra det. Dumt att göra förkylningen värre lixom… Eftersom det är en röd dag idag hann det komma massa människor till stallet innan jag åkte hem vid halv elva, i vanliga fall kommer det max en person innan klockan blivit elva!

Väl hemma blev det dusch och sen hann jag nästan dekorera klart tårtan innan Axels två kompanjoner steg innanför dörren. De har ”möte” hemma hos oss idag så de fick offra sig på att hjälpa oss att äta upp tårtan som vi gjorde i går kväll. Ett holländskt recept på jordgubbscheesecake (typ) som blev riktigt lyckad! God och ganska fin!

Förkylningen sitter i ännu och trots att jag är lite piggare blir det nog inget större firande idag. Får äta upp resten av tårtan ikväll bara =)

Idag firar jag min 24:e födelsedag. Födelsedagar har alltid inneburit en lite speciell känsla för mig, även om den har avtagit avsevärt de senaste åren. De är ju inte riktigt samma känsla som när man var liten. Familjen viskar utanför sovrumsdörren och man låtsas sova när de kommer in, sjungandes, och bär på frukost och paket.

I går kväll försökte jag minnas mina födelsedagar, i och med att de alltid har varit lite speciella så borde man ju komma ihåg dem? De senaste struntade jag i, jag tänkte mer på dem när jag var lite mindre. Den första jag kom och tänka på var när jag var någonstans i yngre tonåren (?) och fick en stor, blank, fin, röd cykel av mina föräldrar i födelsedagspresent. Tyvärr var den för stor för mig så jag och min pappa åkte till cykelaffären där jag fick gå runt bland alla nya cyklar och välja ut en annan, som passade bättre. Jag minns att jag gärna ville ha en röd cykel, men det fanns ingen mer så det blev en lila cykel i stället, vilket nog gick lika bra ändå.

Den andra födelsedagen jag minns är en som är tidigare där jag är mycket yngre. Det är några dagar innan min födelsedag och mina elaka systrar beskriver min födelsedagspresent för mig efter att jag tjatat hur länge som helst. På franska. Som jag ju inte hade lärt mig vid det laget. Jag minns att jag var sur hela dagen och sprang till sist till mamma för att fråga henne vad ”bleu” betydde, för det var det jag hade snappat upp. Mamma visste såklart inte varför jag undrade det, så hon sa glatt att det betydde ”blå”. Inte blev jag klokare eller gladare för det. Jag minns inte riktigt vad presenten från mina systrar var, men jag tror att det var en blå hink innehållandes saker till vår ponny.

Jag har säkerligen fått fler presenter än dessa, men ändå kan jag inte riktigt minnas dem så här på rak hand. Vilket är lite lustigt, för det har nog blivit några stycken genom åren. Men det är ändå de här som har satt ”spår”, troligtvis för att det finns en liten historia runt dem, så egentligen är det inte presenterna jag minns, utan själva händelserna. Vilket inte alls är konstigt. Men tänk så mycket tid och pengar min familj har lagt ner på mina presenter genom åren, och så minns jag bara att jag fick en cykel som var för stor och att jag var arg på mina systrar för att de inte ville berätta vad jag skulle få i present.

Så mina ungar kommer inte få några presenter alls helt enkelt! =)

Skämt å sido. TACK för alla fina presenter jag har fått genom alla dessa år! Jag har säkert kvar flera av dem. Nu känner jag mig nästan gammal också.