Katla anade att något var på gång redan i går morse när vi vägrade släppa ut honom efter frukosten. När sedan den röda transportburen blev synlig sprang han direkt in under sängen och kom bara fram när det lockades med godis. Utan större bråk åkte han in i buren och strax satt vi alla tre i bilen på väg mot stallet. Det var dock inte där vi skulle fira midsommar men även hästarna behövde lite omvårdnad innan vi kunde åka iväg. Katla fick sitta i framsätet (i buren) och titta på hästarna i hagen medan jag och Axel fixade det som skulle fixas innan vi återigen var på väg, nu till Vanderydsvattnet!

Katla satt tyst hela resan, som han ofta gör när vi är på väg någonstans, och så fort vi var framme vid stugan fick han komma ut ur buren och han sprang genast till skogs för att återuppta kartläggningen av musbeståndet som han påbörjade senast han var här.

Vi behövde inte vänta länge; inom en timme efter ankomst kom han tassandes med första fångsten. Han kom dock inte hela vägen fram, kanske var han rädd att något av de sex syskonbarnen skulle ta hans delikatess i från honom. Under kvällen fångades ytterligare två möss och även en sork hamnade i Katlas dödliga käftar. Sicken jägare!

När jag och Axel gick och la oss i tältet vid elvatiden var han inte riktigt redo för att sova ännu utan han fortsatte jakten ett par timmar till, för att sedan komma smygandes in i tältet där vi låg och sov. Katla växlade mellan att sova på oss och inknödd vid fotändan på tältet. Det är ju faktiskt bara ett två-mans-tält så det fanns inte mycket yta kvar till katten! Katla var först positivt inställd till hela tält-idén, men när sedan regnet smattrade mot tältduken såg han onekligen lite skeptisk ut med uppspärrade ögon. Han tog dock det hela med ro och somnade snart bland filtar och sovsäckar och sov gott tills morgonen kom. Det bästa med tältet var helt klart att han kunde gå raka vägen ut så fort han ville på morgonen, fliken var ju öppen! Han bad inte ens om frukost, den fanns ju utanför knuten i skogen.

Vi såg inte helt klart om han fångade något under timmarna på morgonen, men eventuellt hade han sin femte (kända) fångst i munnen vid ett tillfälle men vi låter det vara osagt. Resten av förmiddagen syntes han nästan inte till alls, men några timmar efter lunch blev det dags för oss att åka hemåt och då kom han långsamt gående över gräset när vi ropade på honom.

Resan hem gick smidigt, han gallskrek de första fem minutrarna men sedan satt han tyst och när vi kom hem gick han raka vägen till soffan där han fortfarande, sex timmar senare, ligger helt utslagen. Inte lätt att vara jägare på deltid. =)

Katla, 2011