Täckestider

Linda var med mig i stallet i eftermiddags och vi red ”kvällsrundan” med båda hästarna. Kaprifol var riktigt pigg och skrittade på ordentligt i täten hela vägen runt, vi fick stanna och vänta på Alice ett par gånger.

Nu när dagarna blir kallare har jag uppdaterat hästarnas täckes-info för att anpassa oss lite efter vädret. Kaprifol har tidigare haft ”regn=täcke annars naken” men nu har jag ändrat det till ”sol=naken, annars täcke”. Hon har inte fått jättemycket vinterpäls, vilket jag egentligen tycker är rätt skönt eftersom hon då inte alls blir speciellt svettig, men så fryser hon ju lättare också. För ett ”vanligt halvblod” har hon nog ganska bra päls, men jag har ju kallblodiga Alice att jämföra med och då har inte Kaprifol mycket att komma med!

På Alices täckes-info har det tidigare stått ”mycket regn=täcke, annars naken” men nu har jag tagit bort ordet ”mycket” så det står ”regn=täcke, annars naken”.

Att ta med i beräkningarna är att de sedan en tid tillbaka går i vinterhagen där det inte finns några träd eller annat skydd för väder och vind, hade de haft det så hade de ju klarat sig bättre. Optimalt vore ju om man alltid hade ett slags vindskydd till hästarna, men det kan man få drömma om till sin egna gård nån gång i framtiden. =)

20140923-3Jag kommer nog snart behöva införskaffa ett till täcke till Kaprifol också, det blåa (på bilden över) har gått sönder på ett par ställen och det har även börjat läcka in vatten så det känns som det är dags att kassera det. När det är kasserat har hon bara ett täcke (det röd-svarta) och det är lite lite, även om Alice har ett extra som hon kan få låna ibland. Frågan är om jag ska införskaffa ett till runt regntäcke, eller om jag borde satsa på ett som har lite mer foder som hon kan ha även om det blir lite kallt i vinter? Inte lätt det här ser ni, Alice har aldrig behövt nåt annat än ett tunt regntäcke (förutom den enda gången i hennes liv hon blev helklippt), men Kaprifol är ju lite mer delikat så att säga 😉

20140820-3

 

Tankar

När jag och Alice är ute på våra kvällsrundor på ridvägarna i mörkret har jag lätt för att låta tankarna vandra. Alice går på i sin takt och vet vart vi ska. Det är mörkt och tyst, det enda som hörs är hovarna mot grusvägen och att sitta på Alices varma guppande rygg är tryggt. Just det tänkte jag faktiskt på häromdagen när vi var ute ensamma på en av våra barbackaturer, hur trygg man kan känna sig på en hästrygg. Vid ett tillfälle kom vi till en svag uppförsbacke som var aningens upplyst av gatlampor och så fort jag kortade upp tyglarna satte Alice iväg i galopp. Så får hon ju egentligen inte göra, men det är lixom vår grej det där. Så vi galopperade, ganska snabbt i halvmörkret. Jag satt barbacka på ett reflex-ridtäcke som fladdrade i farten. Ena handen höll i tyglarna och en bit man, den andra höll i reflextäcket som annars skulle flugit all världens väg. Ganska våghalsigt egentligen? Om Alice hade hoppat till för något eller tvärstannat för att det kommit en bil runt kröken där framme, ja då hade jag nog inte suttit så stadigt? Men sånt där tänker man lixom inte på, det är ju Alice jag sitter på.

Undrar om jag kommer känna samma trygghet på Kaprifol om nitton år? Jag tror faktiskt inte det. Det finns bara en som Alice =)