Tråkigt nog får jag ju inte fira min ettårsdag tillsammans med Kaprifol, eftersom jag just nu befinner mig i Ettlingen i Tyskland på kurs. Men hur var det nu det började?

Jo…

Det var den 23:e mars 2014 som jag lastade ur Kaprifol på stallplanen, eller ja, hon fick lasta ur sig själv eftersom hon inte vågade backa ut ur släpet. Efter en lång resa, med en trött och lätt förvirrad häst ville jag inte bråka med henne det första jag gjorde så jag backade henne så långt bak det gick, flyttade mellanväggen och sen fick hon helt enkelt vända sig om och gå ut. Då förstår ni kanske hur liten hon var, när vi hämtade henne. Inte ens fyllda fyra år, knappa 160cm hög, mager och utan muskler.

Under de första dagarna lärde vi känna varandra. Hon fick massa mat, vaccination, maskkontroll, hovvård, tandkontroll och rykt. Ganska så snart började jag gå på promenad med henne, både med och utan sällskap, både på och utanför ridbanan. Vi gick inte långt, eftersom hon inte orkade så mycket, men så att hon fick röra på sig.

På order från veterinären gick vi över bommar, och när hon orkade gick vi även upp i skogen så hon fick lyfta på benen och börja bygga muskler. I slutet av månaden, efter en dryg vecka, var hon äntligen fylld av energi, och jag longerade henne för första gången för att se hur hon rörde sig och låta henne rasta av sig lite.

I april fortsatte vi med våra promenader, hon fick ha tömkörningsgjord, benskydd och lite annat på sig och så fick hon även löshoppa lite för första gången.

Alice och Kaprifol blev snabbt bra vänner och de stod ofta och kliade på varandra i hagen och de låg och sov inne i ligghallen tillsammans. När Kaprifol fått lite mer fett på kroppen och orkade gå lite längre sträckor fick hon följa med som handhäst när jag red Alice.

När jag haft Kaprifol en månad tog vi nya bilder, och då såg hon ut så här:

Vi hade roligt på ridbanan…

… och gick på utflykt för att leta upp det godaste gräset.

Maj kom med vackert väder, gräs i hagarna och vi fortsatte på samma sätt som tidigare samt att jag började tömköra henne lite enkelt.

Sommarpälsen kom fram under den äckliga vinterpälsen och gräset gav henne en extra boost i kroppen. Hon började se ut som en häst!

I slutet av maj la jag på Alices sadel på henne, den passade inte speciellt bra, men hon hade den på sig utan bekymmer.

Även löshoppningen gick framåt och hon tyckte att det var roligt! (så länge Alice sprang före..)

Den 1:a juni satt jag på Kaprifols rygg för första gången, efter att ha haft sadel på henne några gånger och hängt på henne. Det var helt odramatiskt och Axel kunde leda oss runt på ridbanan i skritt innan jag satt av igen.

Efter ett par uppsittningar och varv inne på ridbanan var det dags att testa vingarna utanför banan och även det gjorde vi utan problem. Alice var med som sällskap med lite olika ryttare, här nedan med Axel.

Vi upprepade det hela ett par gånger utan problem, däremellan gick vi på promenad, följde med som handhäst och mest gick hon i hagen och hade det gött. Ibland var det mindre gött, som den gången hon stoppade huvudet i ett jordgetingbo:

Juli månad anlände och jag tog med mig Kparifol allt längre bort från stallet, både på promenad, skritturer med sällskap och på släp efter Alice.

En härlig sommardag var vi uppe på platån i en av hagarna och medan jag skuttade lite stockar med Alice fick Kaprifol springa lös där uppe. Höjden av lycka, helt klart!

I mitten av juli åkte vi till kliniken i Ale för att plocka ut de små vargtänderna.

I samband med att vargtänderna togs bort fick Kaprifol ett par veckors vila för att smälta allt som hänt under den här korta tiden i hennes liv. Jag och Axel passade på att resa till Rom och när vi kom tillbaka var det dags för flytt av hästarna till Lillhult!