Ikväll tog jag och Axel en liten barbackatur med Kaprifol och Alice. Esmées ensamträning togs till en ny nivå och hon fick vara kvar i hagen medan vi red ”till båten”, alltså längs skogsvägen bakom gården tills man kommer till en vändplan där det ligger en båt.

Vad vi inte visste var att bonden släppt ut ett par kor på gärdena en bit bort längs skogsvägen. Om jag vetat det hade jag åtminstone tagit sadel på den bruna mesproppen! När vi fick syn på kossorna stannade både Alice och Kaprifol till och stirrade på de stora djuren som låg och idisslade en bit in i hagen. Jag höll tummarna hårt och önskade att kossorna skulle ligga kvar, men det gjorde dem inte. De ställde sig upp och jag hann se att de tog några steg mot oss innan Kaprifol snurrade runt, nästan hoppade in i fårstaketet och satte sedan av i full galopp hemåt. Det tog ett par språng innan jag återfick balansen (men jag satt kvar!!) och ytterligare ett par språng innan jag fick stop på henne. Långsamt och ytterst tveksamt tog vi oss tillbaka till Alice och Axel. Alice som den underbara ängel hon är hade inte rört en fena medan vi skenade iväg!

Med lite hjälp från Alice och det faktum att kossorna blivit lika rädda för Kaprifol som hon blev för dem (nåja, nästan i alla fall ) och gått och ställt sig ganska långt bort kom vi förbi hagen. Vi red hela vägen bort innan vi vände och vi tog oss relativt lugnt förbi kossorna på vägen hem.

Puh! Vår första barbackagalopp avklarad! Hon kändes lyckligtvis fortfarande torr och fin i benen när vi kom hem.

Och nu har vi ju flera farliga kor på närmare håll så vi enklare kan träna bort den här ko-skräcken som Kaprifol dumt nog verkar ha utvecklat trots att hon ju faktiskt har kor i hagen bredvid…

Och Esmée överlevde ensamheten riktigt bra!