I förmiddags gjorde jag Esmée fin för hovslagarbesöket och vid tiotiden hjälpte Axel mig att stänga bommen bakom hennes rumpa när hon stod inne i släpet. Klar för att åka. I Partille hämtade vi upp Linda som skulle hjälpa oss och så körde vi vidare till Ale där hovslagaren snart tog emot Esmée.

Allt gick finfint tills hovslagaren kom till sista hoven, där hittade han nämligen en hovböld. Jag blev väldigt förvånad eftersom Esmée inte varit halt och hon går ju dessutom bara i hagen så att just hon skulle ha en hovböld tyckte jag var tämligen osannolikt. Esmées hov blev bedövad och hovslagaren kunde karva bort bölden. Det var lagom blodigt och lite varigt och såg inte så roligt ut. Men hovslagaren fick i alla fall bort allt (troligtvis) så nu ska såret i hoven hållas torrt och rent. För att göra just detta fick Esmée ett gipsomslag på hoven och nu får absolut inte detta bli blött eller ens fuktigt, för då blir det förstört.

När Esmée var klar och stod i en box för att kvickna till ringde jag Sofia, Esmées ägare, och vi bestämde att Esmée skulle få komma hem. Gipsomslaget får ju inte bli blött så Esmée måste antingen stå på box eller i en torr hage och eftersom mina boxar saknar fyra hela väggar och jag inte har någon hage som jag kan garantera är torr varje dag en tid framöver, var det bästa alternativet att Esmée får åka hem till Sofia där det finns både box och grusad hage att använda vid torrt väder.

Så när Esmée kvicknat till ordentligt lastade vi och åkte hem till stallet i Partille där hon är född. Hon verkade känna igen sig och var lugn och fin och kunde även lägga sig ner och sova lite efter en stund inne i boxen. Lång dag för en liten häst!

Vi kommer sakna henne här hemma, men kanske kan hon få komma tillbaka på bete nästa år igen. =)

I går kväll red jag ut en runda ensam med Kaprifol och hon var himla härlig. Lite tveksam till en början men kom sedan igång när hon fått upp ångan. Jag minns att jag tänkte att uteritterna skulle bli väldigt lugna och ”ofarliga” när vi flyttade från Lillhult till Ornunga. Där fanns det tåg, flygplan, en del trafik, arbetsfordon och mycket annat farligt som vi mötte varje uteritt. Här ute på landet möter vi inget sånt men däremot lurar får bakom träden, kossor i gräset och robotgräsklippare i trädgårdarna. Eftersom Kaprifol tycker att alla dessa är halvt livsfarliga har vi det ganska spännande på våra uteritter! Men just igår gick det riktigt bra, både kossorna och fåren var lugna i sina hagar så vi kunde nöja oss med att stepp-skritta några steg förbi.

Vi red ner mot badplatsen och svängde upp mot kyrkan och där är det en lång, svag uppförsbacke så vi travade en ordentlig sträcka. Jag travar gärna lite längre sträckor för det tar ett par steg innan Kaprifol har hittat rätt gångart så att säga, men sen blev hon så himla fin verkligen! Vilade på steget och hittade en bra takt och hon rundade sig mjukt i nacke och rygg. Sen smygökade hon lite i den formen och jösses vilken trav hon fick fram! Nu har ju jag bara Alices kallblodsgångarter att jämföra med, men jag kan inte låta bli att bli helt lyrisk när Kaprifol bara dansar fram.

Efter en liten incident med en hund, som jag kan berätta om senare, gjorde jag en galoppfattning. Eller nej det gjorde jag inte alls. Kaprifol vill ju väldigt gärna galoppera mest hela tiden så jag gör aldrig nån riktig fattning, vilket är jättedumt men jag ”vågar” inte riktigt sätta mig ner och ge henne signalen ordentligt för då känns det som om hon ska flyga i luften med all sin energi. Så i stället grabbar jag tag i manen och säger ”varsågod” och då galopperar hon =). Hon blev överlycklig såklart och var tvungen att galoppera lite stillastående innan hon riktigt hajade att hon fick galoppera framåt. Åh hennes galopp. Jag skulle kunna galoppera i evigheter. Jag kan bara stå där i fältsits (och hålla hårt i manen) och vara helt stilla och hästen galopperar liksom under mig. Det lustiga i all den här energin är att bromsen fungerar förvånansvärt bra, minsta lilla förhållning i galoppen så minskar hon jättefint, och när jag mjuknar lite extra så länger hon stegen utan minsta ansträngning och bara flyger fram. Galoppen är helt klart hennes bästa gångart, och jag längtar tills vi kan ge oss ut på lite längre uteritter och galoppera längre sträckor.  Men i dag ska vi åka till ridhuset och se om vi kan jobba lite ordentligt!