Nog för att det är ett par mil mellan Sälen och Ornunga, men att vi skulle stöta på så många ”utmaningar” och förseningar på vägen hem, det hade vi nog inte räknat med riktigt. Det började redan efter skoteråkningen då vi bara skulle åka upp till stugan, packa Lokes sista saker och åka ner med vår egen bil till restaurangen där vi skulle äta lunch tillsammans hela gänget. Det hade kommit en hel del snö och snöade fortfarande, vi i Axels föräldrars bil kom upp till stugan utan större bekymmer, men den andra bilen kom inte upp så de fick ta sig direkt till restaurangen. Vår bil, som stått utanför stugan ett par dagar, ville inte starta utan den var stendöd. Lyckligtvis hoppade den igång med startkablar till Axels föräldrars bil. Batteriet är lite kasst på vår bil, så det var inte så oväntat efter ett par dagar ståendes i kylan.
Vi kom till restaurangen ett par minuter efter utsatt tid och det visade sig vara en av de segaste lunchrestaurangerna jag varit med om. Det tog nästan en timme innan vi fick vår mat så vi nästan kastade i oss maten för att komma iväg och hinna så långt som möjligt i snöovädret innan mörkret föll. Vår bil ville såklart inte starta nu heller, men Axels föräldrars bil kickade igång den direkt igen. Nu skulle vi ju köra långt så vi tänkte att nu kommer ju batteriet bli varmt och väl-laddat igen.
Klockan var tre när vi kom iväg, svårast var nog att ta sig ut från Sälen-området med slirande bilar i varannan snöhög ungefär. Vi tog oss ut i alla fall och sen följde ett par timmar med snöfall, snöiga vägar och långsam körning. Det var nästan ingen trafik i vår riktning i alla fall vilket var rätt skönt.
Det tog nästan fem timmar till Gullspång (ca 310km) och då stannade vi bara några minuter i Filipstad (utan att stänga av bilen!) där Axel sprang in och köpte sig en kopp kaffe. Vi stannade sen hos mamma i Gullspång och åt kvällsmat och sträckte på oss och Loke (som sovit nästan hela vägen). Vid nio skulle vi åka vidare men då ville inte bilen starta, vare sig själv eller med hjälp från mammas bil. Lite lustigt tyckte vi och Axel rotade fram batteriet under all packning för att leta andra fel. Han lyckades med detta; typ jordningen till batteriet som inte satt ordentligt på/var rostig och när detta var åtgärdat brummade bilen igång direkt utan övrig hjälp. Skönt!
Vi styrde hemåt, vid gott mod att vara inne på den sista etappen hemåt. Inte långt kvar nu och vägarna var sen en tid tillbaka bra. Över Sjötorpsbron är det dock nåt som smäller till, lite osäker på om det var en kant som vi körde på eller om det var nåt potthålsaktigt, lät gjorde det i alla fall men inget mer hände så vi körde vidare. Ca 2-3km senare smäller det dock till igen och nu har vi fått punktering på vänster framdäck. Axel får snabbt stop på bilen in vid kanten och vi förbannar vårt oflyt lite men tar sen tag i att tömma bagaget och rota fram domkraft, extradäck och verktyg. Loke sover gott och vi hjälps åt så det tar inte många minuter att byta däck. Vi hade dock ett litet ”hjärtstannar-moment” just när vi tar av däcket då det klingar till och något metalliskt trillar ner på vägen och innan vi ser vad det var är det lite nervöst. Det visade sig i alla fall att fjädern till stötdämparen gått av och en del av den lossnade när vi tog av däcket. Gissningsvis fick den sig en ordentlig smäll av hålet/kanten vi körde på över bron och en stund senare gick den av helt vilket också smällde däcket.
Efter detta lilla förseningsmoment var vi på G igen och bortsett från att vi inte körde så fort med extradäcket på så kom vi hem hela och vid ganska gott mod vid tolvslaget, nio timmar på resande fort (inkl dryga timmen hos mamma). Vi gick bums och la oss och Axel är nu ute på vildsvinsjakt och jag och Loke har haft en mysig morgon tillsammans. Borta bra men hemresan värst 😉
Loke var klädd i sina tjusigaste kläder, han sov dock 90% av tiden så vi får nog ha dem på nyår också tror jag!
LoviseC 