Framåt eftermiddagen idag åkte jag upp till stallet för att rida en trevlig tur på hästen. Vi red ut i skogen och Alice uppskattade omväxlingen. Hon var pigg och glad och gick fint fram med öronen spetsade. När vi kommit till hälften av ridturen förstod genast Alice att vi var på hemväg och så fort jag ens tänkte tanken på att korta upp tyglarna störtade hon glatt iväg i sitt snabbaste tempo. Mitt i en galopp mötte vi ett svampplockande par (som jag känner) som skrattade åt mitt försök att få tokhästen i långsammare hastighet än trav. Det var som tur var öppen mark så jag kunde enkelt styra förbi iallafall, så vi slapp rida ner dem… Femtio meter längre bort blev det dock nästan tvärstop då Alice fick syn på deras cyklar som stod parkerade invid vägen. Hon kom iallafall ganska snabbt fram till att de inte alls var farliga, så vi kunde ta oss förbi helt smärtfritt.
Efter en längre skrittpaus kom vi till det helt klart farligaste ”hindret” på vår ridtur. Nämligen en tyst, självgående gräsklippare som befann sig i en trädgård invid grusvägen vi red på. Alice tvärstannade och stirrade på den en lång stund innan hon vågade ta ett steg fram, bara för att stanna igen. När gräsklippan kom närmare tog hon det säkra före det osäkra och vi travade med stora älgkliv förbi trädgården, efter det kunde hon inte skritta som en normal häst på säkert hundra meter.
Men det är klart, hade jag varit en häst så hade jag också varit rädd för en tyst, smygande maskin som äter upp allt gräs den nuddar vid.
Vi kom iallafall tillbaka till stallet i hela bitar och Alice var väldigt nöjd med sig själv. Hon fick dessutom gå ut i gräshagen i några timmar efter ridningen, så hennes dag blev nog ganska lyckad!
Jag jobbar hemifrån även i morgon, så då får jag väl ta och rida lite dressyr på hästkraken och påminna henne hur man ska uppföra sig! (Trav när det ska vara trav, skritt när det ska vara skritt osv)
LoviseC 