Jag måste nog lägga in bilder på det här också. Det ser ju rätt coolt ut.

Jag har använt en ugn som denna förut men det var nog över ett år sedan sist. Ugnen var ännu inte helt varm när jag ställde in de första proverna så när den utsatta tiden hade gått tänkte jag inte alls på hur det skulle se ut där inne. Visst ser det läckert ut? Det är alltså såhär 960°C ser ut!

När jag sedan skulle sätta in omgång två av mina prover var ugnen fortfarande glödande varm. Jag fick en mindre chock när mina prover fattade eld så fort jag satte in dem i hettan. Min första tanke var i princip ”Amen det är nog lugnt. Vad brinner inte vid 960 grader lixom?” Men lite läskigt var det så jag skickade iväg ett meddelande till Axel på Skype och skrev något i stil med ”Mina prover brinner i ugnen, men det är normalt va?” Axel skrattade åt mig och sa att det inte var normalt men att han inte var förvånad över att de brann (oljeskiffer lixom). Vid det här laget osade det ganska äckligt från ugnen och Johan (en av lärarna) som jobbade med en maskin i rummet bredvid undrade om det var hans maskin som plötsligt började lukta bränt, men så var det ju inte som tur var.

Proverna slocknade i alla fall efter en stund och oset försvann ganska snabbt. Proverna ser lite brända ut (NÄHÄ!) men det var ju det som var meningen! =)

Haha, när jag skrev rubriken kom jag på att det finns ett bil-spel (till datorn) som heter Ignition som min bror och jag spelade en del när jag var liten. Det var ganska roligt har jag för mig. Men detta inlägget skulle ju inte handla om bilspel utan om geologi!

”The object is to oxidize the sample, which makes it easier to melt and allows all iron to be analysed as Fe2O3.” Så! Nu vet ni lika mycket som jag!

Jag började med att väga upp 1 gram av varje prov, sen in i ugnen på 110 grader i 30 minuter och därefter väga igen. Sen skulle proverna in ”värsting-ugnen” på 960 grader i 20 minuter. Tjocka ugns-handskar och en lång tång, ja tack! Denna värme är inget att leka med. Ut ur ugnen och svalna lite grand, innan man sätter in proverna i en ”desiccator” där proverna svalnar utan att dra till sig fukt. När de är svala ska man nämligen väga dem igen för att sedan jämföra vikten före och efter ”ignition” och kunna räkna ut ”Loss On Ignition”.