Livet är skört

Anledningen till att det har varit lite tyst här är helt enkelt att jag bara har tråkiga och tragiska saker att berätta. Torsdagens hoppträning blev mer en fråga om vem som kunde bli blötast då Göteborg visade sig från sin härligaste sida. Störtregn på tvären, uppifrån och nerifrån. Efter en stund gav vi helt enkelt upp då varken tjejerna, ponnyerna, jag eller fotografen Linda tyckte att det var ett dugg kul. Men vi gör ett nytt försök på söndag förmiddag, då ska solen skina har jag bestämt.

I fredags släppte jag ut hästarna som vanligt och gick sedan bort till lösdriften för att ta in Alice i stallet och pyssla lite med henne. När jag kommer runt kröken möts jag av synen som ingen hästägare någonsin vill mötas av. En av hästarna låg platt på sidan i hagen och rörde sig inte. Jag var helt övertygad om att hästen var död, men när jag närmade mig såg jag hur hästen skakade av troligtvis köld och chock. Hennes högra bakben var utan några som helst tvivel brutet. Regnvattnet blandades med hennes blod innan det nuddade marken och benpiporna lyste vitt mot hennes bruna hårrem. Jag ringde ägaren och direkt därefter veterinären som skulle komma så fort hon kunde. Jag lade över hästen ett tjockt täcke och satt hos henne tills veterinären kom en timme senare. Veterinären såg vad jag såg och ringde ägaren som inte kunde komma till platsen. Hästen fick en rejäl dos med smärtstillande och kunde slappna av och vara lugn medan veterinären förberedde den sista sprutan.

Jag var där när hon drog sina sista rosslande andetag och det var jag som stängde hennes tomma ögon och drog täcket över hennes döda kropp.

Jag kan bara hoppas att hon inte hade legat med sitt brutna ben hela natten och önska att när det är dags för Alice att vandra vidare, att hon får göra det på ett trevligare sätt.