Dressyr och verkning

Idag blev det hemmajobb för min del, hovis-Jonas har nämligen varit här och verkat hästarnas hovar. Jag passade såklart även på att rida i dagsljus och fick även med mig Susanna med Zack och hennes sambo som fotograf, inte illa va? Därför kan jag ge er nya fräscha tjusiga bilder idag IGEN! Jisses alltså, ni blir ju bortskämda 😉

Vi gick lite all-in Susanna och jag, med matchande schabrak, benlindor och ridtäcke. Stackars hennes sambo, han trodde nog aldrig vi skulle bli klara och komma iväg från stallet. Men det gjorde vi till sist!

Så här snygga var vi! Zack tog dock inte pose-andet på lika stort allvar som Kaprifol 🙂

dsc_0299

Kaprifol kändes fin och trevlig. Jag gjorde en del övergångar trav-skritt-trav där jag bara skrittade något enstaka steg samt travade bara kanske fem-tio steg och hon gjorde det riktigt bra. Jag försökte mig på ett par skänkelvikningar i trav också vilket gick lite halvdant, svårt att känna också om hon faktiskt tvärar något eller inte. Skulle eventuellt ha ett dressyrspö och peta lite på henne vid skänkel-läget så hon förstår lite mer vad jag menar, i skritten gör hon det ju bra, men traven blir svårare. Jag upplever dock inte att hon rinner iväg så mycket framåt längre, och det är ju bra i alla fall.

Susannas sambo tog som sagt några bilder på oss!

Den här gillar jag också! Ser himla mysigt ut faktiskt!

dsc_0320

Och en när vi var på väg hem på asfalten, det är ju ca 2km till paddocken från stallet. Lagom för fram och avskrittning, men lite segt i bland.

dsc_0326

 

Galopp i natten

Kaprifol. Kaprifol. Det är bara hon som kan göra en mörk, kall, regnig och blåsig uteritt till gårdagens höjdpunkt.

Jag tänkte att hon kanske fortfarande skulle vara lite trött efter måndagens hoppträning, så jag hade inte några storslagna planer för kvällens motion. Hon kom in i ligghallen så fort hon hörde att jag kom in i stallet, och liksom frågade ”Vad ska vi hitta på idag!?”. Sen följde hon mig med blicken när jag gick in i morots-rummet och när jag kom ut såg hon ut så här:

img_4359(”Jag vet att du har en moroooooot!” *Sträcker sig så långt det bara går*)

Har jag föresten sagt att det är underbart med riktiga lampor i stallet!?

img_4363

Reflexer på såklart, här fattas bara bröstan och så har jag pannlampa på hjälmen.

img_4369

Sen gav vi oss ut i mörkret, som kändes ännu mörkare efter att jag släckt lamporna i stallet. Kaprifol var pigg från första steget och vi red ner mot badplatsen. Hon var helt fantastisk redan från början och när jag kortade tyglarna en aning för lite trav trampade hon i väg så himla fint. Lite mer spänd än vad hon hade varit i stekande sol och vindstilla, men ändå mjuk och helt otroligt lyhörd. Med en kolsvart värld runt oss och en pannlampa som visar vägen så hamnar vi verkligen i en liten bubbla tillsammans och jag litar på att hon är säker på foten och hon litar på att jag inte ber henne om något omöjligt. Jag hade ett superlätt stöd i handen och hon travade på så mjukt och stadig och fint att jag inte ens kan beskriva det och hon var väldigt uppmärksam på mig, trots att öronen ibland fladdrade iväg till andra ställen. Jag kunde styra hennes hastighet helt genom sitsen och kroppspråket och ibland en liten, liten, kramning i tygeln. Fina, fina häst, hur har du kunnat bli så här trevlig?

img_4376

Efter kvarnen tog jag tag i manen och tänkte galopp och Kaprifol bjöd genast upp. Frustade, rundade halsen och ryggen och bara flöt fram. Lycklig, sprudlande. Öronen spelar, hovarnas dova tramp på mjuk grusväg. Regnet strilar, men det märker vi inte.

Hoppas rundan aldrig tar slut. Men så började pannlampans sken dala och jag bestämde mig för att ändå ta den kortare rundan. En bil kommer en bit efter oss och jag går in och väntar vid kanten av en gårdsplan bredvid ett hus. En man med barn och hund går genom trädgården. Hunden skäller och jag hör mannen ryta till hunden, men det hjälper inte. Hunden flyger ut från trädgården och Kaprifol blir skrämd av den hastiga rörelsen och kastar sig ut på grusvägen, men stannar sen och tittar på hunden som springer mot oss och skäller. Bilen kommer närmare. Ägaren får tag på sin hund och jag kan återigen ”parkera” Kaprifol vid sidan av grusvägen så bilen säkert kan åka förbi. Kaprifol dansar lite när vi går förbi trädgården där hunden finns. Ägaren ber om ursäkt. Kaprifol frustar och ruskar lite på sig och hittar snart sin avslappnade skritt igen. Efter huset kommer sista backen innan den avslutande asfalten hem. Både jag och Kaprifol vill samma sak. Jag kortar tyglarna, skrittar några steg och gör ett litet, knappt hörbart ”pussljud” med munnen och Kaprifol gör sin finaste galoppfattning från skritt och vi galopperar genom natten. Fast klockan är ju inte ens sex.