Frusna tårar

Jag tänkte jag skulle skriva lite om dagen, om hur det hela gick till när Alice fick vandra vidare. Avgör själv om just du vill läsa det här.

Kanske verkar det som att jag har ”kommit över” det hela ganska snabbt, men sanningen är den att jag har ”väntat” på den här dagen ända sedan Alice fyllde 20 år och jag har under den här vintern sett att det nog närmade sig så jag har redan bearbetat det under en längre tid ”i tystnad”. Sedan är det klart att det är otroligt sorgset och tomt, och tårarna har runnit i flera omgångar, men i det stora hela känns det bra. Det var dags, och jag är tacksam över att jag fick vara med och bestämma hur det skulle gå till (i jämförelse med om hon exempelvis inte klarat ett kolikanfall eller liknande). Jag är glad över att jag kunde ta beslutet så pass ”enkelt” så hon slapp gå och lida en längre period för att jag inte var klarsynt nog att ta steget. Och sedan är jag såklart otroligt glad över att vi har fått tjugofyra år tillsammans med den här fantastiska hästen som vi har haft otroligt glädje av. Men visst känns det tomt. Jag var fem år när min familj köpte Alice och jag kan knappast minnas en tid i livet då hon inte fanns där i en hage någonstans.

Axel har jobbat hemifrån idag vilket jag är väldigt tacksam för, inte bara för att han har kunnat ta hand om Loke men också för att han har funnits där bredvid mig hela den här förmiddagen. Jag gick ut till stallet strax efter åtta i morse och Alice stod ute i sin hage men kom gåendes direkt jag viftade med en tuss hö. Inte skulle hon gå i genom detta utan frukost! Veterinären skulle komma klockan nio men var nästan en halvtimme tidig så jag hann inte riktigt göra allt som jag tänkt att jag skulle göra. När jag såg den röda bilen rulla in på gården sköljdes jag över av panikkänslor och jag sprang efter en pall för att få sitta på Alices rygg en sista gång. Jag kravlade mig upp på henne där hon stod i boxen och tuggade på hö och kände hennes fluffiga päls och kramade henne hårt innan jag gled ner och tog på henne grimman.

IMG_6678

Veterinären kom in, det var samma veterinär som var här i förra veckan vilket var skönt.  Alice rakades lite på halsen där kanylen skulle sättas och fick sedan lite lugnande. Innan lugnandet kickade in fick Alice äta de sista morötterna jag hade kvar. Veterinären ville sen läsa av Alices chip och då skrattade jag lite och sa att det har hon inget, det är hon för gammal för att vara ”tvungen” att ha. Så det momentet fick vi hoppa över. Veterinären satte sedan in kanylen tillsammans med en liten förlängare och tejpade fast det hela så det skulle sitta säkert. Sedan var det dags att gå ut och vi ställde oss på parkeringen bredvid ridbanan. Loke sov i vagnen vid det här laget så Axel var med mig hela tiden. Alice började känna av den lugnande dosen så hon brydde sig inte om att jag krampaktigt kramade hennes huvud medan veterinären gav henne avlivningsvätskan. Det tog inte många sekunder innan jag fick ta ett halvt steg tillbaka när 600kg häst föll i backen. Hon var borta direkt, vilket var skönt. Veterinären lyssnade länge och noga efter hjärtslag och petade lite runt ögat för att säkerställa att hon var helt, helt borta. Vilket hon var.

Jag tog av henne grimman och veterinären packade ihop sina grejer och åkte. Det var iskallt ute och jag gick och hämtade Alices och mitt grisrosa segertäcke och la det över Alices kropp. Jättelöjligt, jag vet, men där och då kändes det rätt.

Inte ens en timme senare kom Svensk Lantbrukstjänst för att hämta kroppen. Jag var inne i stallet och mockade och Axel såg till att det hela löpte på felfritt. Just det momentet ville jag gärna slippa se. För inte så länge sen hade jag tankarna om att begrava Alice här på gården men ju mer jag tänkte på det desto mer insåg jag att jag inte alls ville det. Gården kommer ju antagligen inte alltid vara i vår ägo och jag kände inte att det fanns någon direkt plats som var hennes plats, eller ens lämplig för en slags grav. Dessutom gillar jag inte riktigt tanken på en grav heller utan känner mest att det bidrar till ett slags måste att gå dit och vara ledsen. Jag gör hellre något fint med ett utskrivet foto eller liknande. Det är väldigt skönt att jag landat i denna tanke redan tidigare, för att nu stå med femton minusgrader, en halv meter snö och en häst som ska begravas känns inte som en rolig grej. Det är jätteskönt att allt redan är avslutat och omhändertaget, så kan jag i stället tänka på allt roligt vi har gjort, titta på alla hundratals bilder som tagits genom åren och vara glad över att just vi köpte Alice den där dagen för snart tjugofyra år sedan.

950