Sedan en kort tid tillbaka går alltså mina två hästar barfota och ungefär i samma veva blev alla grusvägar häromkring harvade, skrapade och nytt grus lades på. Underbart, i vanliga fall, hemskt om man inte vet om det och är ute första dagen med en nybliven barfotahäst för att känna på hur ömfotad hon är. Kaprifol höll på att dö, så ont gjorde det att gå på gruset (nåja, nästan i alla fall), och jag kände mig fruktansvärt elak för varje steg hon tog. Planen har hela tiden varit att införskaffa barfotaboots till hästarna men eftersom man helst ska passa in rätt storlek på bootsen när hästarna är nyverkade hade jag tänkt vänta tills efter vår nya hovslagare/barfotaverkare varit på besök och verkat hovarna. Annars är ju risken att man köper för stora boots. Men efter den här fruktansvärda ridturen fanns det ju inget alternativ för Kaprifols del om jag ville fortsätta rida ordentligt, och hennes hovar är dessutom inte speciellt ”overkade” så häromdagen inhandlande jag fyra stycken boots till henne.
Det var spännande helt klart, när jag skulle sätta på dem för första gången. Först av allt, skulle det gå att sätta på dem på Kaprifols hovar? Skulle hon kunna gå i dem? Lustigt nog stod Kaprifol hur stilla som helst när jag krängde på bootsen, aningen ny-stela och jag som aldrig gjort nåt liknande kämpade och drog och vickade. Men de passade fint och Kaprifol verkade inte tycka att det var speciellt lustigt. När alla fyra var på, storlek 3 i fram och 2 i bak, gick vi ut ur stallet och Kaprifol lyfte lite extra högt på sina bakben men i övrigt var hon cool. Detta var alltså i fredags, ni minns att jag skrev att hon var riktigt duktig under ridturen? Extra duktig med tanke på att det var första gången med dojjor på fötterna!
Efter en stunds skritt med lite extra höga bakben kändes Kaprifol precis som vanligt och gick helt obekymrat i alla gångarter. Lite ovant måste det ändå ha känts, och jag ska se till att inte använda dem varje dag nu i början så hon vänjer sig.
Så nu kommer jag kunna rida Kaprifol som vanligt på alla underlag, trots att hon inte har några skor. På gräs, på ridbana eller på asfalt behöver hon dem inte, men på grusvägar gör hon det i dagsläget. Sen är ju förhoppningen att hovarna ska bli starkare, ”vänja sig” vid att vara barfota igen och då klara av att gå på alla underlag utan skor, men det återstår ju att se. Kaprifol har ju faktiskt bara haft skor på sig i två av sina sex år här på jorden så kanske vänjer hon sig extra snabbt, jämfört med Alice som har över tjugo år i järnskor bakom sig? Den enda nackdelen som jag ser med det här är att man inte får använda barfotaskor i fälttävlan, men min förhoppning är att Kaprifol kommer klara sig barfota under dessa tillfällen. Det är ju inga OS-höjder vi kommer komma upp i och barfotahovar har bättre fäste i gräs än vad skodda hovar har, men sämre än broddade skor såklart. Om det visar sig att det inte gå, ja då får vi fundera på det då. Vintertid kan man brodda i bootsen om man behöver använda dem då, och man slipper snöstyltor oavsett vilket!
Alice har ännu inte fått några boots men hon behöver verkas en del innan jag kan passa in dem åt henne, så jag avvaktar lite med det och hon rids därför endast i skogen på mjukt underlag för tillfället. Inga nyharvade grusvägar för henne alltså 🙂
HÄR är en liten sned film från fredagens premiärtur i dojjorna!
