Även i kväll har vi tillbringat lite tid hemma hos Susanne med delar av övriga familjen.

Man blir aldrig för gammal för roliga hästspel! 😀

(Vi gjorde vuxen-saker också, för att väga upp det hela).

Idag har jag under tre veckors tid jobbat med att ha kontakt med potentiella hyresgäster till stallet; jag har bland annat svarat på frågor både via mail och telefon, uppdaterat stallets hemsida och även visat stallet för de som har varit intresserade. Sammanlagt har jag haft kontakt med ca 20 personer (sammanlagt 27 hästar) och av dem så är det  sex stycken som jag har visat stallet för i dagsläget, två som jag ska visa för i helgen, fyra som har stått i stallet tidigare och kanske vill komma tillbaka (som då inte behöver se stallet igen) och sen är det lustigt nog tre stycken som har bestämt tid för visning av stallet och som sedan inte dykt upp eller hört av sig.

Är inte det väldigt konstigt? Har man ett avtalat möte så dyker man väl upp, eller åtminstone hör av sig och låter mig veta att man är sen eller har fått förhinder. Jag har även mailkonversationer med människor där vi kommer till läget där personen har bestämt sig för att komma och titta, men när jag föreslår en dag eller en tid så får jag inte längre något svar. Konstigt? Eller är det så man gör nuförtiden? För att det är så enkelt när man pratar med folk via mail, man behöver inte uppföra sig då?

Sen om de här personerna sedan hör av sig igen, vill man verkligen ha in dem i sitt stall då? Om de inte ens kan dyka upp på sagd tid, kommer de att betala stallhyran i tid? Kommer de göra sina sysslor i stallet? Det tål att tänka på för när det är så mycket hästar i omlopp som det är här i Göteborg, är det inte bara hyresgästen som väljer stall utan det är även stallet som väljer sina hyresgäster.

Ännu konstigare är det att av de sex personer som har varit och tittat på stallet är det endast två personer som jag har hört av i efterhand, trots att jag tydligt sagt att jag vill höra deras beslut oavsett om de tackar ja eller nej till stallplatsen. Hör inte det till allmänt hyfs att man faktiskt hör av sig när man har bestämt sig?

Hur lång tid behöver man egentligen på sig för att tänka över ett sådant här beslut? Jag vet att de gånger jag har varit och tittat på stall här i Göteborg, så kände jag ganska direkt om det är ett stall som jag vill ha min häst i eller inte. Självklart kan det finnas saker som man behöver ta reda på innan man kan bestämma sig, såsom uppsägningstid i det förra stallet eller andra detaljer som ska passa in, men inte behöver det ta så mycket som två veckor?

Jag funderar även om det här är ett fenomen som endast gäller ”hästfolk”, men jag tror faktiskt inte det, även om just det folkslaget kan vara onekligen speciellt ibland.

I går kväll hade jag insläppet i stallet och jag hade nog inte kunnat välja en kallare kväll! Det fungerar alldeles utmärkt när man håller sig i rörelse men när alla sysslor är gjorda och man bara väntar på att klockan ska bli kvällsmats-tid för hästarna så blev det kallare och kallare! I vanliga fall brukar jag inte ha några problem att hålla mig sysselsatt fram till rätt klockslag, men i går gick allt alldeles för smidigt och det var några snälla personer i stallet som redan hade gjort vissa delar av mitt arbete.

Alice var dessutom löjligt ren, så det gick jättesnabbt att göra i ordning henne inför ridningen. Själva dressyrpasset på banan gick också sådär jättebra så jag var helt enkelt tvungen att sluta när hon var så fantastiskt duktig. Alltid sluta när det går bra! Jag red nog ändå nästan en timme (inklusive ordentligt framskrittning och avskrittning).

Ja, så det gick för bra i går helt enkelt!

Alice fick is i skägget medan jag red, så ni förstår att det var kallt!

Jag har inte så mycket att säga idag. Jag och syrran var i stallet i förmiddags och mockade lösdriften tillsammans samt tog en tur med hästen. Resten av dagen har varit långsam, det har nämligen känts som om jag har varit på väg att bli förkyld i några dagar nu så jag har tagit det lugnt idag.

I morgon blir det skola och om allt går enligt planen ska mina lakprover gå igenom analysprocessen! På kvällen blir det stall för hela slanten då jag ska släppa in hästarna på kvällen och ge dem mat. Alice ska ridas också så klart.

Eftersom Alice var trött igår planerade jag in ett lättare pass för henne idag; nämligen tömkörning. När jag plockade in henne från hagen och även när jag borstade såg hon minst lika trött ut som igår, men när vi kom ut på ridbanan vaknade hon plötsligt till och blev pigg. Jag skrittade fram henne riktigt länge och jobbade henne sedan i skritt och trav, så blev bra med motion för mig med!

Detta var faktiskt ett av de bättre tömkörningspassen vi haft; hon hade bra framåtbjudning så jag kunde jobba henne ordentligt samt att hon lyssnade bra på mina röstkommandon.

Jag vet att bilden är fruktansvärt dålig, men jag inbillar mig att det är bättre än inget alls! Hon börjar faktiskt se lite ”fit” ut igen; ingen tjockismage och rumpan börjar bli rundare. Så här smal och fin har hon nog aldrig hållit sig under en längre period. Nu har hon dessutom fri tillgång på mat hela tiden, visserligen i nät så hon får jobba lite för det, men hon kan ändå äta större delen av dygnet vilket jag tror passar henne bra. Det blir inte riktigt någon hetsätning när hon väl får mat utan hon kan äta lite hela tiden. Vilket ju är precis det som en hästmage är gjord för.

En ganska enkel ekvation egentligen. Lagom med mat = glad häst = glad ryttare.

Jag och Susanne passade på att åka till stallet medan hennes son sussade middag, alltså vid halv ett ungefär. Planen var att ge Alice en riktig genomkörare i dressyr på ridbanan, nu när vi var två och allt! Alice tyckte dock inte alls om våra planer för hon var riktigt trött idag. Vi ändrade därför raskt våra planer och Alice fick jogga runt lite på banan i lösgörande och uppmjukande rörelser i ett kortare pass i stället. Det blev lite bättre på slutet när hon kom igång lite mer men när hon är så pass trött så orkar hon inte riktigt bära sig själv utan hon blir lite framtung och efter galoppen blev hon lite springig. Söt och samarbetsvillig var hon i alla fall, förutom gaspedalen då, den var lite trög så att säga!

Jag hade med mig kameran i dag och några bilder klickades på syster när hon red. När det blev min tur att rida blev dock minneskortet fullt så jag fastnade inte på så många bilder!