När jag och Axel var klara med våra analyser på SEM:en gick jag till ”glasrummet” för att göra klart mina glas. Jag brände ju om sex prover i går och skulle på nytt testa att göra glas på dem idag.

Mortla lite först

Och här smälts provet till glas!

Jag trodde verkligen att proven skulle bli helt bra den här gången, eftersom de såg bättre ut efter att jag hade bränt om dem; de var röda och fina i stället för kolsvarta.

Men när jag tar ut det första provet ur ”glasmaskinen” är det helt brunt…

Till höger: Glas som det ska se ut. Till vänster: Mitt första prov…

SUCK! Tänkte jag. Det blir nog inget jullov för mig… För säkerhets skull gjorde jag ett till prov (ett annat prov). Kanske var det just det provet som var lite konstigt, eller kanske gick nåt fel just den gången. Men icke, nästa prov såg exakt lika dant ut. Pratade då med Axel och han tyckte också att det såg konstigt ut men föreslog att vi skulle titta på det i mikroskåp. Det var ju ändå inte lika dåligt som förut, då det såg ut som en kolklump.

Efter att ha tittat på det i mikroskåp kom vi fram till att det faktiskt var glas, men att det var en del bubblor i glaset. Små bubblor i det bruna och under det bruna är det svart glas med större bubblor i. Förhoppningen att det ändå var OK vaknade och jag gick till min handledare för att se vad han tyckte. Han sa att det gick alldeles utmärkt att analysera det provet, trots bubblorna. Jippiiiee!

Jag gick ner igen och fortsatte smälta mina prover som fortsatte att vara bruna, men det var ju OK. Tills de två sista proverna som blev helt perfekta; smälta och blanksvarta. Det blir bara mer och mer konstigt det här! Varför blir opåverkad, ”naturlig” alunskiffer från plats A bruna, medan opåverkad, ”naturlig” alunskiffer från plats B blir svart och fin? Och hur kommer det sig att det är den opåverkade alunskiffern som strular hela tiden, och inte den brända, äckliga, röda skiffern? Det hade ju varit coolare…

I morse gick jag upp klockan åtta för att hinna till stallet innan skolan. Jag skrittade en sväng på Alice och nu sitter jag och Axel och jobbar med ett miniprojekt i skolan. Vi har bokat skolans SEM mellan kl. 13 och 18 idag, för att analysera lite mineral.

Så här hittar ni oss resten av dagen!

Ah, det blir inte alltid som man tänkt sig. Mina prover fortsätter att bråka med mig så nu har vi bestämt att jag ska bränna om sex av dem och bränna dem minst dubbelt så lång tid den här gången (i 960°-ugnen). Det går helt enkelt inte att göra glas på dem just nu, det blir bara en kolklump i stället för en glasbit.

Så bara att ”börja om från början”. Eller ja, inte riktigt men det känns lite så. Jag hade hoppats på att få klart det den här veckan så att jag kunde börja med det roliga efter jul och nyår – själva analyserna. Men så blir det verkligen inte. Bara två dagar kvar i skolan nu innan vi ska åka via Småland till Åmål för att fira jul.

I går kväll samlades vi några stycken hemma hos oss och hade lite kul tillsammans. Vi drack massa glögg! Det blev nästan som glöggprovning då alla hade lyckats ta med sig olika smaker och sorter. Många goda glöggsorter finns det!

Sen hade jag och Axel ordnat ett geologiquiz som vi roade oss med en stund (någon användning ska man ju ha av alla stenar man samlar på sig genom åren!). Det var otroligt spännande på slutet när hela tre stycken hade lika många rätt, de skiljdes till sist åt med hjälp av vår utslagsfråga.

Sen drack vi mer glögg, åt pepparkakor och spelade lite spel. Det hela blev i alla fall en mycket lyckad och rolig kväll!

Förmiddagen idag gick åt till föreläsning och en övning i fortsatt SEM-kunskap. Efter lunch var det äntligen dags för att fortsätta att leka med mina egna examensprover! Målet för dagen var att göra glas av mitt pulver.

Först fick jag kolbelägga behållarna som jag skulle använda (kan visa det en annan gång, har inga bilder på det) och sedan mortlade jag det första provet lite lätt. Proverna är ju malda men när de torkades klumpade de ihop sig lite, så jag mortlade bara loss klumparna så att det fina pulvret kom fram igen. Sedan tar man ca 0.1 gram prov och lägger det i en fördjupning i behållaren som man kolbelagt och så monterar man det hela i en gaskammare.

Provet i behållaren, monterat i gaskammaren.

Gaskammaren från utsidan, med mitt prov inuti.

Det hela går sedan till så att man ”spolar” ut luften ur kammaren och fyller den istället med argongas. Sedan värmer man upp provet lite grand med 20 volt i 20 sekunder och sedan smälter man pulvret till glas genom att lägga på 65 volt i 5-10 sekunder. Här får man hålla lite koll på provet, för kör man för kort tid smälter inte allt pulver och kör man för länge så kan behållaren som provet ligger i kontaminera provet, om den smälter.

Bild ner på provet som värms upp av 20 volt. Hann inte ta kort på själva smältningen.

Ja, det här låter väl ändå inte helt omöjligt! Det tyckte inte jag heller tills jag kom till prov nummer nio. Gjorde hela proceduren och när jag skulle smälta provet betedde det sig lite underligt, men det såg ändå ut som det smälte och därför tog jag ut det. Då visar det sig att det inte alls är smält. Aja, tänkte jag, jag får göra om det sen då. Gjorde ett till prov som gick bra och sen kom jag till prov 11 som uppförde sig exakt likadant som prov 9. Smälte inte ett smack!

Tog med proverna upp till min handledare som blev lite konfunderad och föreslog att jag skulle testa igen, men öka spänningen till 80 V istället. Sagt och gjort och vad händer? Jo, provet smälter inte. Däremot går behållaren i två delar och den ser till och med lite smält ut där den gått i två delar. Hmm. Behållaren är gjord i molybden vilket har en smältpunkt på 2623 grader Celsius, vilket i så fall skulle betyda att mitt prov 11 (helt vanlig alunskiffer!) skulle ha en högre smältpunkt än metallen molybden?? (Eller så var behållaren ett måndagsexemplar.)

Konsulterar handledaren igen som blir ännu mer konfunderad (Axel är med lite här och där också så klart, men det förstår ni säkert) och efter en stund bestäms det att jag ska blanda mitt prov med ett flussmedel som sänker smältpunkten. Litiummetaborat (LiBO2) blandas med mitt prov och går igenom processen men nu endast i 40 volt. Och tänka sig, det smälter! Puh!

Blir bara mer och mer spännande det här arbetet! I morgon ska jag fortsätta göra glas, när det hela löste sig hade klockan hunnit bli sex, så då var det läge att åka hem. Sen när glasen är gjorda ska de monteras i en epoxypuck, poleras och sen, äntligen, analyseras!

Skolan började 9.15 idag (akademisk kvart, ni vet) och föreläsningen höll på till klockan elva då ”practicals” skulle ta vid. Just idag skulle vi lära oss hur man gör glas av malda stenar, och tänka sig, det är ju precis det som jag ska göra härnäst med mina prover! Professorn som håller i denna övning är även min handledare för ex-jobbet så han kom och frågade mig innan övningen skulle börja, hur långt jag hade kommit med mina prover. Eftersom mitt nästa steg var just att göra glas så kunde han visa övningen på just mina prover, smart va? Jag var dock i grupp två så jag har inte denna övningen förrän klockan ett, men enligt Axels rapport har nu ett av mina prover förvandlats till glas! Strax får jag se det hela själv så i slutet av dagen är det bara tolv prover kvar att glasifiera!

Aah. Lite stolt över min förträffliga planering.

Skolan tar slut vid tvåtiden är det tänkt och då ska jag hem och tvätta. Jag har inget stallbesök idag så det blir lite ”hemmagöra”.

Jag måste nog lägga in bilder på det här också. Det ser ju rätt coolt ut.

Jag har använt en ugn som denna förut men det var nog över ett år sedan sist. Ugnen var ännu inte helt varm när jag ställde in de första proverna så när den utsatta tiden hade gått tänkte jag inte alls på hur det skulle se ut där inne. Visst ser det läckert ut? Det är alltså såhär 960°C ser ut!

När jag sedan skulle sätta in omgång två av mina prover var ugnen fortfarande glödande varm. Jag fick en mindre chock när mina prover fattade eld så fort jag satte in dem i hettan. Min första tanke var i princip ”Amen det är nog lugnt. Vad brinner inte vid 960 grader lixom?” Men lite läskigt var det så jag skickade iväg ett meddelande till Axel på Skype och skrev något i stil med ”Mina prover brinner i ugnen, men det är normalt va?” Axel skrattade åt mig och sa att det inte var normalt men att han inte var förvånad över att de brann (oljeskiffer lixom). Vid det här laget osade det ganska äckligt från ugnen och Johan (en av lärarna) som jobbade med en maskin i rummet bredvid undrade om det var hans maskin som plötsligt började lukta bränt, men så var det ju inte som tur var.

Proverna slocknade i alla fall efter en stund och oset försvann ganska snabbt. Proverna ser lite brända ut (NÄHÄ!) men det var ju det som var meningen! =)

Haha, när jag skrev rubriken kom jag på att det finns ett bil-spel (till datorn) som heter Ignition som min bror och jag spelade en del när jag var liten. Det var ganska roligt har jag för mig. Men detta inlägget skulle ju inte handla om bilspel utan om geologi!

”The object is to oxidize the sample, which makes it easier to melt and allows all iron to be analysed as Fe2O3.” Så! Nu vet ni lika mycket som jag!

Jag började med att väga upp 1 gram av varje prov, sen in i ugnen på 110 grader i 30 minuter och därefter väga igen. Sen skulle proverna in ”värsting-ugnen” på 960 grader i 20 minuter. Tjocka ugns-handskar och en lång tång, ja tack! Denna värme är inget att leka med. Ut ur ugnen och svalna lite grand, innan man sätter in proverna i en ”desiccator” där proverna svalnar utan att dra till sig fukt. När de är svala ska man nämligen väga dem igen för att sedan jämföra vikten före och efter ”ignition” och kunna räkna ut ”Loss On Ignition”.

Som jag sa tidigare åkte jag till skolan i förmiddags för att fortsätta med mina examensarbetes-prover och idag stod det lakning (”extraktion av en eller flera beståndsdelar ur ett fast material genom kemisk reaktion med ett tillsatt lakmedel”) på schemat. Mina malda prover blandades med Salpetersyra (frätande!!) och sattes i en tryckkokare (120°C, 0.6 bar) i en halvtimme.

Före tryckkokaren. Fina färger va?

De fick sedan stå och svalna en stund och då sedimenterades pulvret i burkarna och lade sig på botten.

Efter tryckkokaren. Ni ser provet på botten?

Trots att provet har sedimenterats på bottnen av burken är det omöjligt att inte få med sig lite pulver när man överför vätskan till ett provrör.

Vätskan överförd till provrör.

Man vill att vätskan ska vara så klar som möjligt när man analyserar den så därför körde jag mina prover i en centrifug i åtta minuter, för att få pulvret att lägga sig på bottnen och då kunna ta ut vätskan utan något pulver alls.

Prov efter centrifugen. Pulvret fint på botten!

Samma prov som på föregående bild, men nu uppdelad i pulver och vätska. Fiffigt va?

Så nu är dessa prover klara för tungmetallsanalys (tror jag det var)! Fler analyser ska dock göras så mer av mina malda prover kommer att komma till användning senare i veckan!