Jag och Kaprifol hann precis ut en runda innan mörkret föll helt, så vi slapp pannlampan idag men var såklart utstyrda i full reflexmundering.

Kaprifol var toppenfin och var lika glad i att komma ut som jag var och var hur duktig som helst! Men egentligen, varför skulle hon inte vara det? Man pratar ofta om hur roligt det är med unghästar för att man kan forma dem själv och lära dem från början, och det är ju faktiskt precis det som jag har gjort. Jag har haft Kaprifol i ett och ett halvt år nu och redan när jag började rida in henne lite smått i juni 2014 har jag tänkt att jag vill kunna rida ut ordentligt, själv, i alla gångarter och vi ska ta oss fram överallt. Och det gör vi ju nu! Ännu bättre går det nu när alla kor och får har gått och gömt sig över vintern, hehe.

Sen att hon får samma egenheter som Alice har, det kan man väl inte skylla på mig va? Idag började hon trava direkt när jag kortade tyglarna, precis som Alice, och hon fattade galopp bara av tanken när vi var vid ”galoppbacken”, precis som Alice gör. Jaja! Buse. Får bli bättre på ”vänta-på-mig-träning”.

När vi var tillbaka i stallet tvättade jag svansen och hennes vita strumpa (för den kommer ju hålla sig ren tills i morgon) och ryktade henne länge och väl. Sen fick hon på sig täcke och gå ut i hagen igen.

Jag har även smörjt sadeln och tränset och plockat fram ett vitt schabrak. Lyckligtvis har jag inte bara ett vitt schabrak som det står Alices namn på, utan ett vanligt också. Men vi får väl se, om morgondagen blir lyckad kanske det är dags även för Kaprifol att få ett namnbroderat tävlingsschabrak?