Över lag väldigt nöjd med kvällen banhoppningsträning och Rebecka har tagit huuur många fina bilder som helst! Allra mest nöjd är jag faktiskt med lastningen, när packning och häst var redo för avfärd gick vi ut till släpet och Rebecka intog sin vanliga position vid rampen, men var lite passiv i bakgrunden för att se hur det gick för oss. Kaprifol visste såklart att vi skulle åka och var lite mer på tå än vad hon varit vid lastträningen men efter bara ett par minuter gick hon in i släpet, helt lugnt och jag kunde stänga bommen bakom henne. Helt själv! Jag får erkänna att jag inte lät henne stå stilla många mikrosekunder innan jag stängde bommen, men ändå!

Hon stod lugnt och fint och snart var vi framme vid Sämsholms Gård i god tid inför min tur. Kaprifol fick först promenera lite på området och tagga ner lite och det gjorde hon ganska så snart.

Sen sadlade vi och jag började rida fram lite smått på ett inhägnat område som nog även fungerar som en del av gårdens terrängbana. Kaprifol var lite småseg, och även jag i värmen, så vi kom inte riktigt till nåt bra arbete, men hon kändes ändå fin.

Vi var så klart tvungna att prova två av terränghindren som var vid framridningen och då taggade Kaprifol till lite!

Stock:

Och upphopp:

När det var min tur gick vi in på utebanan där fem hinder stod uppställda i en superenkel bana, ni vet, långsida-snett igenom -långsida- snett igenom, och presenterade oss kort för tränaren. Vi fick hoppa fram på ett hinder, som Kaprifol inte ens kunde gå fram till för hinderskjulet precis bredvid var SÅÅ OTÄCKT! 😛 Men det gick snart bra och efter två språng på detta hindret och ett språng på ett annat fick vi hoppa banan som bestod av sju språng. Jag hade lite undertempo och fick inte riktigt till avstånden helt så det blev lite vingligt och ojämnt, men Kaprifol hoppade fint och var med på vilket håll vi skulle åt. Tränaren var riktigt tråkig och kom inte alls med någon direkt feed-back som jag hade hoppats på.

Efter en liten skrittpaus tog vi banan igen och nu gick det mycket bättre, förutom att Kaprifol plötsligt tyckte att ett av hindren var lite onödigt att hoppa. Men vi kom i trav och då gick det fint. Bättre flyt och vi fick till avstånden bättre, och då hoppar hon riktigt fint. Hindren låg på 60cm, och det är ju faktiskt bara andra gången vi hoppar en bana på den här höjden (typ tredje gången vi hoppar bana alls) så med det i bakhuvudet är jag riktigt nöjd!

Och ja, när man ser bilderna ser ju hindren pyttesmå ut och hade hon bara dragit upp frambenen lite så skulle hon ju inte behöva hoppa så högt!

Kaprifol skrittades av och grejerna åkte in i bilen igen och den här gången stannade Rebecka kvar framme vid bilen medan jag lastade. Kaprifol gick direkt upp på rampen, jag gick in i spiltan till höger, Kaprifol stannade, jag sa ”nu ska vi åka hem” och Kaprifol gick in lugnt och fint på sin sida av släpet!  Jag kunde stänga bommen bakefter helt i lugn och ro den här gången dessutom. Så grymt nöjd över detta! Vilken frihet! Klart jag helst vill ha sällskap när jag åker iväg, men att kunna åka själv känns helt fantastiskt 🙂

Sen rullade vi hemåt och stannade till på en mack innan Ljung och köpte glass. Inte alls dumt!