Hopp i hagen

Innan vi åkte på kalaset i förmiddags red jag Kaprifol lite i hagen där våra fina terränghinder finns. Hippo Cup närmar sig ju med stormsteg och det kändes som en bra dag att få lite hopp i kroppen igen. Kaprifol var toppenfin och hagen var mycket torrare än förra gången så vi hoppade alla våra sex hinder, först några i taget och sen satte vi ihop det till en bana. Axel sov tyvärr så jag har inga bilder in action ;

IMG_1309

Jag är lite överraskad att Kaprifol hoppar så himla självsäkert och enkelt med tanke på hur lite hon faktiskt har hoppat. Ibland blir det lite vingligt och vi har missat nåt hinder nån gång, men är vi bara i rätt riktning i balans så hoppar hon allt jag styr på och hon gör det med glädje vilket jag tycker är väldigt roligt. Det blir ju en riktig självförtroende boost för oss båda också att hoppa de här enkla hindren hemma i hagen också. Jag kan ju gärna bli lite mesig speciellt efter en viss ponny jag hade som gärna ville stanna och titta på hindren innan de gick att hoppa, men nu ”vet jag” att Kaprifol hoppar och då rider jag ju för det också, vilket hon känner och hoppar då ännu bättre. En god cirkel liksom!

Här är grinden som vi har på vår terrängbana, den är ju ändå lite läskig!IMG_1296

Lite extra fina var vi i matchande schabrak och luva också 🙂

IMG_1301

Och så skrittade vi av ut på ägorna efteråt, en rätt härlig start på en minst lika härlig dag måste jag säga 🙂 IMG_1299

Min pappa

Idag ska vi åka på kalas och fira världens bästa pappa som fyllde år igår, och han fyllde ju inte vad som helst utan det är en väldigt jämn siffra. Jag har känt honom i hela mitt liv och det är jag väldig glad för. 🙂 Han är snäll, rolig och oavsett omöjliga idéer är han alltid positiv och har inställningen att ”det löser vi” och det har hjälpt mig väldigt mycket genom åren. Jag minns framför allt den gången jag kom på att jag ville åka på terrängläger tillsammans med Alice 20 mil bort för åtta år sedan och alla tyckte det var jätteonödigt. Alice skulle inte gå att lasta, vilja åka så långt, skulle få kolik av att inte äta sin vanliga mat, skulle bli vansinnig av att stå för mycket på box mitt i sommaren, skulle inte hoppa några terränghinder och så vidare. Men pappa tyckte såklart att ”det löser vi” och han körde oss dit och vi hade en toppenvecka.

Eller den gången jag ringde och frågade om han skulle kunna tänka sig att komma upp till Gullspång och köra mig och Shamrock de tjugofem milen till hans nya hem. ”Det löser vi!”.

Nu har jag inte tävlat så mycket genom mina år men min pappa har varit på varenda en av mina tävlingar på bortaplan och själv suttit bakom ratten i de allra flesta fall; oavsett om jag och hästarna bott hemma, om jag har haft Alice i Göteborg, eller som nu senast när jag bor på egen gård och åkte iväg på min och Kaprifols första lilla ”hopptävling.” Han är ett väldigt bra tävlingssällskap; lugn, opåverkad av stress och uppkommer det något problem längs vägen så löser han det! Som den gången Alice vägrade att låta sig lastas och pappa löste det hela genom att backa in släpet intill stalldörren så Alice kunde gå direkt från stallgången in i släpet. Det funkade 🙂

Lite bilder från tävlingar genom åren! Den första bilden är dock inte från en av mina tävlingar utan från en utställning för bara skäckiga hästar, men den är så bra så jag tog med den ändå.

 

Så stort grattis (igen) och hoppas nu vi får god tårta på kalaset idag och att vi får åka på fler tävlingar tillsammans 🙂