Dressyrträning

Då har vi varit iväg på dressyrträning under kvällen! Kaprifol får guldstjärna i uppförande och ridning även idag. 🙂 Jag måste börja med att säga att hon har blivit så mycket mer avslappnad i och runtom transporten nuförtiden. Jag minns förra året jag och Axel drog fram släpet när vi skulle åka iväg med skräp och Kaprifol fick spelet i hagen och drog av sig en sko, för visst trodde hon att det var hon som skulle åka. Idag när jag körde ut släpet ur ladan traskade Kaprifol in i ligghallen i stallet och nästan väntande på att bli ”fångad” och hon stod och halvsov under borstningen. Så skönt!! Hon är även lugnare inne i släpet och är inte stressad när vi ska stänga samt att hon är lugn när vi kommer fram. Idag fick hon stå i släpet kanske fem minuter (med öppen dörr i fram) och kika sig omkring innan jag lastade ur. Inga sura miner för det heller!

Träningen då. Vi började med lite sidvärtsrörelser efter önskemål från mig och jag fick göra så att jag gjorde sidförande hjälper från halt, just för att skilja lite mellan skänkel = gas framåt och sidförande skänkel = gå åt sidan. Jag tyckte Kaprifol fattade grejen direkt faktiskt, jag har gjort det lite tidigare men jag fick bra hjälp och tips idag så det gick fint. Eller ja, fint var det nog inte men vi gick åt sidan i alla fall 😛

Efter detta blev det mycket halter och övergångar trav-skritt-halt-skritt-trav i båda varven där jag fick tänka på att hålla handen stadig men samtidigt vara rörlig i fingrarna. Kaprifol är ju otroligt känslig i sin mun och vill ha ett stadigt stöd men samtidigt får man inte ta i henne för mycket ”bakåt”, då blir hon genast rätt störd och ger en arga ögat. Det är jättesvårt att ”göra henne nöjd” i dessa lägen, men samtidigt är det ju väldigt trevligt att hon är såspass känslig. Jag borde prova att rida nåt ordentligt pass på bettlöst nån gång, det hade varit intressant.

I alla fall, hon blev supermjuk och lyhörd att rida efter detta arbetet och när jag såg till att ha en bra kontakt till hennes mun gick hon också himla trevligt. Vi tog även lite galopparbete, lite kort bara för att liksom känna lite på galopperna och jag tyckte högervarvet kändes riktigt trevligt faktiskt. Vänstergaloppen var ju fin som vanligt! Mellan och efter galopperna hade vi ett till moment där Kaprifol blir lite studsig och orolig i munnen och i huvudet men jag gick bra hjälp att rida ur det och när vi hittade ett bra tempo och jag höll mina händer stilla men följsamma med rörliga fingrar blev hon superduperfin verkligen! Här var ju dock lektionen slut men Karolina sa att jag skulle rida ett par varv till och avsluta själv medan hon började med Emelies lektion, så det gjorde jag och Kaprifol travade på hur trevligt som helst och jag hade en riktigt härlig känsla i handen i båda varven. Jag slutade dock snart och klappade om Kaprifol ordentligt. På lördag rider jag i paddocken här ”hemmavid” och då ska jag repetera träningen och se så vi kommer dit igen. 🙂

IMG_5505

Anmäld!

Nästa vecka blir rolig och spännande! Nu är jag anmäld till både hoppträning på måndag och Gäseneryttarnas Pay&Jump på torsdag kväll! Det är ju numera hoppveckor på anläggningen så jag hoppas att det blir bra väder på måndag så vi kan vara på stora utebanan där hoppbanan står uppbyggd, det hade ju varit en perfekt uppladdning inför träningstävlingen. Jag har inte planerat att åka dit själv och hoppa för nästa vecka ska jag ju ändå dit och hoppa två gånger nu.  Får se om jag kanske känner för att åka nåt under veckan därefter men jag tror nog inte det.

IMG_3545

Jag har anmält mig till 70cm på Pay&Jumpen, jag har velat lite fram och tillbaka om jag vill hoppa en eller två starter men det blir nog bara en. I annat fall skulle jag ha anmält mig till 80cm också, men jag fegar nog ur lite och nöjer mig med 70 den här gången 😛 Jag tror ju egentligen att nu när vi kommit igång med hoppträningen lite mer på riktigt så kommer vi kunna lämna de här höjderna bakom oss ganska snabbt, jag menar kan Alice hoppa 120 så kan ju Kaprifol hoppa 90-100 i sömnen rent tekniskt. Vi ska bara få lite bra självförtroende och övning först och jag känner inte att vi har så brottom. 🙂 I slutändan kommer det antagligen handla om mitt huvud och inte Kaprifols, så för min skull höjer vi hindren långsamt så hinner jag återigen känna mig bekväm med att hoppa lite högre. Under min och Alices ”prime-time” tränade vi ju 120 under en kort period, även om jag aldrig startade högre än 105 med henne, och då minns jag att meterhöga hinder var gränsen för min comfort zone så dit borde jag kunna ta mig tillbaka till tycker jag, haha.

IMG_5582