Ja det var väl inte den bästa dagen att rida på hackamore, men det känns ändå lovande inför fortsättningen. Kaprifol har fått ta det lite (för) lugnt i helgen eftersom det varit lite rörigt i hagen samt att jag inte har varit hemma. Därför ville jag rasta av henne lite utanför banan innan jag gick in där, så jag red en omväg dit för att låta henne trava och galoppera lite på grusvägarna. Jag vet inte riktigt om jag gjorde saken bättre eller sämre! Första hjärtattacken kom när det gick tre barn över gärdet vi red förbi, LIVSFARLIGT! Det eldades dessutom i en trädgård bredvid, och när vi svängde runt hörnet gick det kor i en hage som det inte brukade gå kor i. Kor som hon vet finns på vissa ställen är inte så farliga, men oväntade kor på oväntade platser, de kan man inte riktigt lita på!
Kaprifol fnorkade och fnyste och sprattlade med benen, men vi tog oss framåt i alla fall och vi kunde trava en bit. Snart tog det dock tvärstop då det stod kor preciiis vid vägen samtidigt som det var ett hus på andra sidan så det var relativt smalt att passera. Det gick dock att övertala Kaprifol ganska enkelt och jag bad till högre makter att korna skulle stå stilla när Kaprifol närmade sig med spända steg. Det var dock ingen som uppfyllde min önskan utan den ena kossan tog två steg åt vänster och Kaprifol flög fem meter åt höger, ungefär. Ni kan säkert föreställa er 😛
Efter detta trodde jag att jag skulle behöva hoppa av för att leda henne förbi, men det gick faktiskt lätt att komma vidare och sen kunde jag galoppera henne lite och få ut den värsta ångan. Det var dock en för kort sträcka för att göra någon större nytta, men efter western-stallet fick jag ett bättre tillfälle och Kaprifol fick rasta av sig på grusvägen mellan träden. Det behövdes! Hade det inte varit en gigantisk maskin som klippte vägkanten framme vid asfaltsvägen hade vi nog kunnat skritta ganska avslappnat här, men klippmaskinen lät nåt fruktansvärt så tillochmed jag kände mig lite nervös över det hela. Jag valde mellan att vänta och låta den passera, eller bli ”jagad” och jag valde faktiskt det senare och satte av i trav längs asfalten, vi skulle ju bara ett par hundra meter innan vi skulle svänga in till paddocken. Det var rätt val för klippmaskinen stannade snart och grejade med nåt så vi kom levande in i paddocken och vi kunde slappna av. Tills skimmeln i hagen bredvid kom i full galopp för att säga hej, behöver jag säga att Kaprifol flög i luften? Vid det här laget var Kaprifol både flåsig och svettig så jag var inte länge i paddocken utan det blev ett par varv i skritt och nåt varv i trav ovh galopp så jag kan inte riktigt säga att jag har testat hacket ordentligt ännu, men vi kunde svänga och bromsa i alla fall och jag tyckte ändå att det kändes ganska lovande. Men får ge det någon mer dag med lite bättre förutsättningar.
På hemvägen kunde Kaprifol skritta relativt avslappnat, på de två kilometrarna hem blev hon bara rädd en gång; sin egen skugga som plötsligt dök upp i solen bredvid henne. Haha. Lilla hästen, inte lätt alltid 🙂
Ja det kunde vi uppenbarligen inte komma på för i fredags hittade jag dessa i sina obrutna förpackningar, helt oanvända! Oh, vad ska jag blinga!? Jag säger ju ibland att jag inte är så mycket för bling alltid, men oj vad fel jag hade. Jag fick hålla hårt i mig själv för att inte blinga på allt.
LoviseC 