Nu när ändå chefen och de närmaste kollegerna vet (och våra familjer såklart) så är det väl ändå dags att berätta för bloggen också. Vi har ju ändå hängt ihop sen början av 2011, bloggen och jag, nästan lika länge som Axel och jag faktiskt. Och även om jag inte planerar att den här bloggen ska förvandlas till en hysterisk bebisblogg så speglar den ju mitt liv och min vardag och jag anar att min graviditet och framtida bebis kommer vara ganska delaktiga i det mesta i framtiden.

Vi har hunnit med två besök hos barnmorskan i dagsläget. Det första var den 15:e mars då jag och Axel var på ett enkelt inskrivningssamtal. Mest lite information och hälsoprat där jag svarade ”rätt” på alla sjukdomsfrågor förutom det där med att ”Har någon i din nära släkt drabbats av hjärtinfarkt, diabetes eller andra hjärt-och-kärl-sjukdomar”? Att det alltid ska vara pappa som ställer till det! 😉

Andra besöket var den 28:e mars då vi gjorde ett tidigt ultraljud för att fastställa leveransdatum lite mer ordentligt. I samma sekund som jag fick ultraljudsmojjängen på magen såg vi en liten bebis i perfekt profil på skärmen, en väldigt häftig känsla. Och ganska obeskrivbar. Hjärtat slog, bebisen fladdrade omkring och vi kunde dessutom se dens tunga när den smakade på lite fostervatten. Tillochmed barnmorskan var lite lyrisk över den väldigt rörliga krabaten som gärna ”visade upp sig”, och det tog ett tag innan hon lyckades få en mätbar bild på den. Men till slut lyckades hon och efter ett par olika mätningar på både kropp och huvud kom vi fram till att vi gissar på att jag var i vecka 13+2, vilket betyder att leveransdatum är 30:e september. ”Mätosäkerheten” är ju dock ganska stor, så vi ska nog inte lägga alltför stor vikt vid just detta datumet. Men så ligger det till i alla fall! Nästa stop i den här resan är på tisdag den 4:e, då ska jag till barnmorskan och ta lite blodprover mm samt boka in det ”vanliga” ultraljudet som man gör omkring vecka 19.

Lilla filuren i tisdags, ca 7-8cm från huvud till rumpa.