Jag hade Axels bil till jobbet igår för jag hade med mig sågen tillbaka till min kollega, och den får inte plats i min lilla röda Mazda. Jag tänkte då att jag borde ju passa på att åka på en liten utflykt med Kaprifol, när jag ändå hade tillgång till bilen med krok, så jag bestämde mig för att åka och prova den där galoppbanan i Gråbo. Sagt och gjort; väl hemma kopplade jag på släpet, gjorde i ordning Kaprifol, lastade och åkte iväg till Gråbo.

Kaprifol skötte sig fint under resan och även när vi var framme. Hon blir duktigare och duktigare på att stå still när vi är framme vilket ju är en fördel när jag är själv och ska sadla och greja utanför släpet. Så snart kunde vi traska på stigen genom skogen och fram till galoppbanan, eller kanske galoppslingan kanske är mer passande?

Banan är 700m lång ungefär och jag skrittade och travade såklart en del innan vi satte av i galopp. Första galoppvarvet höll jag i lite lagom tempo, sen bytte jag varv (efter lite skritt) och galopperade ett varv i lite snabbare tempo. Jag försökte ta tid på mobilen och fick att vi galopperade ett varv på en och en halv minut ungefär. Det sluttar lite åt båda hållen så jag höll inte den snabba galoppen ett helt varv utan i nedförsbackarna samlade jag ihop henne och galopperade lite långsammare nerför. Det gjorde hon fint! Efter ytterligare lite skritt tog jag ett och ett halvt snabbt varv åt andra hållet innan mera skritt och sen avslutade jag med att galoppera ett varv lite lugnare och sen travade och skrittade jag av henne ordentligt.

Galoppslingan går runt ett stort gärde så det är öppet och fin och man ser ganska bra. Jag var ensam på slingan men jag tror nog att man ser ganska enkelt om det är fler hästar på banan så man slipper överaskas.

Banan varierar lite i bredd, här är den delen som är lite smalare:

Kaprifol tyckte att det var roligt att få galoppera på lite och jag tyckte att hon hade bättre bjudning i sista lite lugnare varvet jämfört med det första. Vi kunde även galoppera på framåt utan att det fanns massa saker att titta på och det var bra tycker jag. Det var dock en lite blötare fläck på banan där Kaprifol tittade till och bromsade lite första och andra gången vi galopperade förbi, tredje gången styrde jag henne lite vid sidan av och sista gången hoppade hon över det, haha. Underlaget var bra, det var dågot djupare sand på ett ställe och på ett annat hade vatten spolat bort finmaterialet så det var lite stenigt två-tre meter. Men Kaprifol gick på fint och klarade sig bra utan skor eller barfotaboots (jag hade dem i bilen i fall jag skulle behöva dem).

Efter avskrittning var det dags att åka hem och börja den långa resan hem. För det var ju helt klart en lite väl lång åktur för att ”bara” galoppera lite. Det blir ju även ganska lite tid mellan ditresan och hemresan eftersom det inte tar så lång tid att galoppera ett par varv, så det känns som att det bara är en enda lång resa, vilket även Kaprifol tröttnade lite på mot slutet. Om jag åker dit fler gånger ska jag nog se till att vara där lite längre, kanske låta Kaprifol beta en stund medan jag fikar eller nåt liknande, eller bara skritta fram och av ännu längre, så kommer det nog kännas bättre för oss båda. Sen tror jag också att det hade varit mycket roligare om vi hade haft sällskap av en häst till såklart, så hade man kunnat galoppera tillsammans. Men det var roligt att vara där i alla fall, och det känns hur bra som helst att jag faktiskt KAN åka iväg så där spontant, och fixa med lastning, körning och sadling mm helt själv 🙂

Vädret var riktigt lurigt igår och det växlade snabbt mellan spöregn och strålande sol. Under de värsta skyfallen tog hästarna skydd under den stora asken i hagen.

Jag och Kaprifol lyckades passa in gårdagens tur till paddocken ganska lägligt som tur var; det droppade pyttelite på oss på vägen dit, var sol under passet och sen så började det regna ganska rikligt när vi var halvvägs hem.

Passet gick bra! Kaprifol var på riktigt arbetshumör och jobbade på jättefint i alla tre gångarterna. Inte superstadigt såklart, men mycket bättre än innan. Extra roligt är det att galoppen håller på att bli riktigt rund och fin och ”arbetbar”; jag kan göra mindre volter, variera tempot mer, smyga in nåt galoppombyte och fattningarna är oftast riktigt fina.

Och vet ni, igår längde jag stiglädren ett hål innan jag satt upp och det gick att rida! Jag kommer säkert få länga nåt mer, men jag ska vänja mig själv lite långsamt. Det kan nog till och med vara så sen när jag har hamnat i rätt position i sadeln att jag kan flytta tillbaka knästöden till sin ursprungliga position, nu är de ju lite framflyttade för att jag ska få plats lite bättre. Väldigt bra med flyttbara knästöd i alla fall!

När vi var tillbaka i stallet fick Kaprifol lite morötter och äpplen i sin dagliga ranson mineraler + näve utfyllnad, det var helt klart uppskattat 🙂

I morgon kväll är det dressyrträning igen, det ska bli jätteroligt!

För ett par veckor sedan anmälde jag mig och Kaprifol till en hoppkurs i höst, men trots att jag anmälde mig bara dagar efter att den kom ut hamnade jag som andra reserv. För ett par dagar sedan fick jag mail och erbjuds en ordinarie plats då några fallit bort, och jag tackade självklart ja! Så den 3-4:e september åker jag och Kaprifol till Grevagården Hästsportcentrum i Skövde och tillbringar två dagar fyllda med hoppning och ridning. Grevagården är en väldigt vacker och gigantisk anläggning med tre ridhus och fem utebanor, alla med fibersand och gräs som underlag.

Det är ankomst lördagen den 3:e och redan på förmiddagen är det första ridpasset. Därefter är det lunch och under eftermiddagen rider vi andra passet. Under kvällen är det middag och teori och personlig träningsplanering med Lotta Wahlborg som är tränaren under hela helgen. Natten spenderar jag på Ryttarhotellet som ligger ett par minuters promenad från gäststallet där Kaprifol får bo. Även under söndagen är det två träningspass med lunch i mellan innan det är dags att åka hem!

Det ska bli väldigt roligt, spännande och antagligen lärorikt! Det är ju dessutom ett tag fram tills dess så jag tror att det blir toppen med en ”dressyrperiod” nu när vi börjat träna för Karolina igen, och lite senare i sommar lägger vi in lite mer hoppning i vardagen igen. Några besök till Gäseneryttarnas anläggning ska vi också planera in, får se när hoppveckorna drar igång igen så vi kan åka dit och hoppa lite ”riktiga hinder”.

Jag köpte dressyrsadeln! Det var inga som helst problem för min rumpa att få plats i sadeln när jag provade den i ett stall strax utanför Uddevalla så det var inga tveksamheter utan den fick följa med hem. Det är alltså en Lippo Azzario Alto och tillverkaren beskriver den som ”Det senaste tillskottet från Lippo- nu med omvärmningsbar bom och WoolFlex-stoppning. Lippo Azzario Alto har en smal midja med optimal close contact. Den har ett mjukt säte och rejäla knästöd som är flyttbara.
Omvärmningsbar syntetbom, något rakare är föregångaren. Tillverkad i Amerikanskt kalvskinn.”

I förmiddags var det dags för premiärridning i den och Axel följde med bort till paddocken för att föreviga tillfället. Jag är supernöjd och älskar redan att sitta i den. Visst är det ovant, men det hade det varit i vilken annan sadel som helst som inte är min Prestige 🙂

Och visst passade Kaprifol i sin nya dressyr-outfit? 😀