Vi är inne i maj månad och vilken spännande månad det kommer bli på hästfronten! Jag har flera roliga saker planerade, och tänkte dela med mig av dessa.

7:e maj. Nu har vi spikat bytet till 1:a sommarhagen! Årets första hagbyte är alltid det roligaste och jag hoppas att hästarna blir glada och spralliga.

11:e maj. Jag, Rebecka och Kaprifol åker till Sämsholms ridhus och deltar i banhoppningsträning. Det är enskild uppvärmning i alla gångarter och sen får man ca tio minuter tillsammans med en tränare inne på hoppbanan med valfri höjd. Tanken är att man ska hinna hoppa fram och sen hoppa banan två gånger, med tips och hjälp från tränaren. Låter väl som en kul grej? Och bra uppladdning inför:

15:e maj. Första omgången i Hippo Cup! Terrängträning + uppridning med stilbedömning på Mariestads Ridklubbs fälttävlansbana.

22:e maj. Andra omgången i Hippo Cup! Terrängträning + uppridning med stilbedömning på Viktoria Carlerbäcks fälttävlansbana i Borås.

Sen är det faktiskt ytterliggare en omgång av Hippo Cup den 29:e maj i Häggum (utanför Skövde) men jag känner att tre helger i rad är lite mycket, så vi deltar inte i omgången i Häggum utan satsar på omgången i Gäsene i början av juni efter dessa två.

24:e maj. Alice fyller 25 år!

En del att se fram emot alltså =)

Som ni kanske minns grejade vi med släpets bromsar för ett par dagar sedan. Vi kom dock fram till att vi inte lyckades lösa det själva inom en rimlig tidsram så i veckan har släpet varit inne på verkstan och fått nya bromsbackar som var helt utslitna. Så nu är släpet fit for fight igen och vi kan åka till tömkörningsträning hos Camilla och Rasmus i kväll!

Det ska bli kul att se Kaprifol bli tömkörd igen och det blir även lite extra spännande idag för jag kommer att behöva lasta henne själv på hemvägen. Axel håller ju på med sin jägarexamen och de har skjutövning varje torsdag, samma dag som vi har tömkörningsträningar på, och Rebecka ska äta middag med sitt jobb ikväll. Båda hinner hjälpa mig lasta hemma innan deras appointments börjar, (fast det räcker ju med en såklart) men ingen av dem är ledig när jag ska åka hem. Jag har ju tränat lite med Kaprifol och jag har kunnat lasta henne själv lite smått, så jag tror faktiskt att det kommer gå fint. När vi ska åka hem har jag ju heller ingen tid att passa, och hon är alltid mer lättlastad på vägen hem, så det ska bli roligt att börja träna lite mer på att lasta själv faktiskt. I värsta fall finns det ju såklart lite folk hos Camilla, men jag tror nog jag ska kunna fixa det själv. Det är på tiden om inte annat!

Det var tyvärr lite väl ambitiöst att tro att hagen skulle vara tillräckligt torr för hoppning idag, men vi trotsade kladdet lite och hoppade var sitt språng på de fyra hindren i hagen. Passande nog var visst batteriet i kameran slut också så det blev ett par mobilbilder bara, vi får helt enkelt vänta ett tag till med att hoppa lite mer ordentligt i hagen.

Men i alla fall, det lilla vi gjorde var väldigt roligt! Kaprifol var helt underbar och bjöd otroligt fint på hindren och hoppade ordentligt över och det kändes som att hon tyckte att det var riktigt skoj!

Först hoppade vi de två stockarna som ligger på rad, här är första hoppet:

Sen hoppade vi ett nytt hinder; ett däckhinder med däck från Rebecka 🙂 Första språnget vara ute tveksamt och Kaprifol hoppade väldigt ryckigt och snett, så jag tog det igen och då hoppade hon fint!

Sen hoppade vi ytterligare ett nytt hinder, nämligen en grind. Här har jag ingen bild från idag men det är den här grinden jag pratar om:

Vi hoppade den dock inte upprättstående såklart, utan den låg ner på två små stubbar så det blev ett litet längdhinder på kanske 60cm eller så. Grinden är ca 90 cm hög när den står upp, men det sparar vi till en annan gång med lite bättre underlag 😉

När vi alla tre hade hoppat dessa fyra hinder en gång var vi nöjda, vi får hoppa mer senare i sommar. Vi avslutade dagen med att gå ut på gärdet och ta en galopp. Jag och Kaprifol galopperade ihop med Diana och Queen, och Rebecka som satt på Alice tog en vända i galopp med Simon i flexikoppel.

Så trots att det blev lite som det blev var det väldigt roligt och med dagens känsla och inställning från Kaprifols sida ser jag verkligen fram emot den 15:e maj då vi ska ge oss ut på Mariestads Ridklubbs terrängbana med Hippo Cup!

Sedan en kort tid tillbaka går alltså mina två hästar barfota och ungefär i samma veva blev alla grusvägar häromkring harvade, skrapade och nytt grus lades på. Underbart, i vanliga fall, hemskt om man inte vet om det och är ute första dagen med en nybliven barfotahäst för att känna på hur ömfotad hon är. Kaprifol höll på att dö, så ont gjorde det att gå på gruset (nåja, nästan i alla fall), och jag kände mig fruktansvärt elak för varje steg hon tog. Planen har hela tiden varit att införskaffa barfotaboots till hästarna men eftersom man helst ska passa in rätt storlek på bootsen när hästarna är nyverkade hade jag tänkt vänta tills efter vår nya hovslagare/barfotaverkare varit på besök och verkat hovarna. Annars är ju risken att man köper för stora boots. Men efter den här fruktansvärda ridturen fanns det ju inget alternativ för Kaprifols del om jag ville fortsätta rida ordentligt, och hennes hovar är dessutom inte speciellt ”overkade” så häromdagen inhandlande jag fyra stycken boots till henne.

Det var spännande helt klart, när jag skulle sätta på dem för första gången. Först av allt, skulle det gå att sätta på dem på Kaprifols hovar? Skulle hon kunna gå i dem? Lustigt nog stod Kaprifol hur stilla som helst när jag krängde på bootsen, aningen ny-stela och jag som aldrig gjort nåt liknande kämpade och drog och vickade. Men de passade fint och Kaprifol verkade inte tycka att det var speciellt lustigt. När alla fyra var på, storlek 3 i fram och 2 i bak, gick vi ut ur stallet och Kaprifol lyfte lite extra högt på sina bakben men i övrigt var hon cool. Detta var alltså i fredags, ni minns att jag skrev att hon var riktigt duktig under ridturen? Extra duktig med tanke på att det var första gången med dojjor på fötterna!

Efter en stunds skritt med lite extra höga bakben kändes Kaprifol precis som vanligt och gick helt obekymrat i alla gångarter. Lite ovant måste det ändå ha känts, och jag ska se till att inte använda dem varje dag nu i början så hon vänjer sig.

Så nu kommer jag kunna rida Kaprifol som vanligt på alla underlag, trots att hon inte har några skor. På gräs, på ridbana eller på asfalt behöver hon dem inte, men på grusvägar gör hon det i dagsläget. Sen är ju förhoppningen att hovarna ska bli starkare, ”vänja sig” vid att vara barfota igen och då klara av att gå på alla underlag utan skor, men det återstår ju att se. Kaprifol har ju faktiskt bara haft skor på sig i två av sina sex år här på jorden så kanske vänjer hon sig extra snabbt, jämfört med Alice som har över tjugo år i järnskor bakom sig? Den enda nackdelen som jag ser med det här är att man inte får använda barfotaskor i fälttävlan, men min förhoppning är att Kaprifol kommer klara sig barfota under dessa tillfällen. Det är ju inga OS-höjder vi kommer komma upp i och barfotahovar har bättre fäste i gräs än vad skodda hovar har, men sämre än broddade skor såklart. Om det visar sig att det inte gå, ja då får vi fundera på det då. Vintertid kan man brodda i bootsen om man behöver använda dem då, och man slipper snöstyltor oavsett vilket!

Alice har ännu inte fått några boots men hon behöver verkas en del innan jag kan passa in dem åt henne, så jag avvaktar lite med det och hon rids därför endast i skogen på mjukt underlag för tillfället. Inga nyharvade grusvägar för henne alltså 🙂

HÄR är en liten sned film från fredagens premiärtur i dojjorna!

Jag har inte skrivit så mycket om det här men under de senaste månaderna har jag haft sko-bekymmer angående Kaprifol. Innan jag fick byta hovslagare på grund av flytten var det inga större problem att sko Kaprifol så länge hon fick äta hö under tiden. I oktober fick vi dock en annan hovslagare och även om det inte har gått dåligt har Kaprifol inte riktigt varit lite enkel att sko som tidigare. I januari hände det något och när hovslagaren höll på att slå i söm i den sista hoven hoppade plötsligt Kaprifol högt, hovslagaren blev arg och Kaprifol blev väldigt stressad. Något obehagligt måste uppenbarligen hänt, jag vet dock inte vad, men det blev heller inte alls bättre av att hovslagaren blev arg på Kaprifol. Hovslagaren fick efter detta inte komma i närheten av Kaprifols ben över huvud taget, så vi tog ett break och skodde Alice och gjorde sedan ett nytt försök med Kaprifol. Två söm var kvar och de sömmen som satt i var inte nitade. Efter många försök lyckades hovslagaren nita sömmarna (så de inte stack ut och var vassa) men mer kunde hon inte göra. Senare på kvällen fick jag efter mycket tålamod slå i en söm i skon, men det hjälpte inte utan Kaprifol tappade skon dagen efter. Jag försökte då slå på den och jag fick passa in skon, lägga den på hoven men så fort jag skulle spika sa Kaprifol NEJ. Jag gjorde då så att jag drog av hennes andra baksko och lät henne gå barfota bak.

Åtta veckor gick och jag tränade en del med Kaprifol, först fick jag återvinna hennes förtroende att över huvud taget peta på hennes bakben och sen grejade jag lite med verktyg runt hovarna med mera, och det gick okej. När det var dags för nästa skoning kände jag ändå att vi skulle strunta med bakhovarna, hon gick toppenbra utan skor i bak och jag ville att skoupplevelsen skulle bli trevlig. Yeah, önsketänkande. Hovslagaren började med vänster fram, tog av den gamla skon och raspade den utan större problem. Kaprifol var inte avslappnad, men heller inte stressad. När hovslagaren skulle börja spika började dock Kaprifol rulla med ögonen och steppa runt. Hovslagaren lyckades ändå färdigställa framhoven, men det var knappt. Och efter detta ville Kaprifol inte släppa hovslagaren nära alls, det gick så långt att hon hotade att sparka och det har hon aldrig gjort tidigare. Jag fick dock göra ”vad jag ville” så som ett test fick jag hålla Kaprifols bakben medan hovslagaren raspade lite, och det gick bra med vänster bak men inte med höger (som ju var den hoven allt startade vid). Här gav hovslagaren upp och jag stod med en häst med: 1 nyskodd framhov, en nyverkad bakhov, en bakhov som inte var raspad på 8 veckor och en framhov som inte var skodd på 8 veckor. Kul va?

Hovslagaren åkte hem och de följande dagarna raspade jag och Rebecka lite på Kaprifols bakhov så att i alla fall båda bakhovarna var i fint skick. Både jag och Rebecka får lyfta och raspa alla Kaprifols hovar men närmar jag mig med en hammare och vill slå mot Kaprifols skor eller hovar får jag onda ögat direkt.

Dagarna gick och jag funderade fram och tillbaka hundra gånger på hur jag skulle göra. Alternativen som fanns var: Prova med en annan hovslagare, åka till klinik och droga henne för att sko och dra av skorna och låta henne gå barfota. Åka till klinik gick bort direkt, jag tänker inte droga min häst för att sko. Anledningen till att jag till sist valde bort första alternativet är att inte ens jag får komma nära Kaprifol med en hammare i dagsläget och jag vill inte riskera att förvärra situationen, eller att någon ska komma till skada såklart. Så jag lät Kaprifol gå med sin gamla framsko tills jag bestämt mig och tills den var så ful att jag var tvungen att dra av den, och det gjorde jag i fredags. Det krävde mycket tålamod och långsamt arbete för att Kaprifol skulle låta mig dra av skorna, men det gick i alla fall. Sedan i fredags går alltså Kaprifol barfota, och eftersom Alice tappade en av sina framskor i samma veva ungefär tänkte jag att ja ska Kaprifol gå barfota då får faktiskt även Alice göra det. Hon har ju gått utan bakskor sedan förra året utan problem. Så ja, nu har jag två barfotahästar här hemma och det känns faktiskt skitbra måste jag säga. Ända sedan januari har skoning gett mig ångest bara av att tänka på det, eftersom Kaprifol har reagerat så som hon gjort och det känns väldigt skönt att inte behöva tänka på det längre. Sen krävts det ju lite andra grejer när hästarna är barfota, men eftersom det här inlägget redan är milslångt tar jag det en annan dag!

Känslan av dagens uteritt med Kaprifol kan sammanfattas med ”vem har tagit min hoppetossa och bytt ut henne mot en normal häst!?” Trots att hon har gått lugnt hela veckan efter vaccineringen + kallt och blött och blåsigt väder så var hon avslappnad och riktigt trevlig idag när jag red ut själv efter jobbet. Jag red bara rundan förbi badplatsen idag, det var ju inte jätteroligt väder, och hon var så duktig så. Lång, pendlande hals i skritten och i traven gick hon riktigt trevligt. Vi tog en lite kort galopp också och efter det var skritten lite mer energisk, absolut, men då var vi ju på hemväg också. Tranorna som flög upp var inte otäcka och inte heller när en kapsåg startade en liten bit fort flög hon i luften. Kanske har hon blivit lite vuxen nu när hon fyllt sex år och allt?

Hon kan fortfarande vara lite trött efter att det kommit in nya hästar, och hon kan även vara lite påverkad av vaccinet men jag tror faktiskt inte det. Jag tror att det är en kombination av att det finns gräs att äta = hon rör sig mer i hagen och samlar inte på sig massa onödig överskottsenergi och sen tror jag att hon trivs när det är fler hästar i hagen. Hon känns lite mer harmonisk på något sätt och hon har heller inte riktigt kvar ledarrollen i hagen vilket också kan ha bidragit till att hon har coolat ner lite. Sen står ju inte Alice och skriker efter oss heller när vi ger oss iväg, det gör mig mer avslappnad om inte annat 😉

Hoppas det håller i sig!

Idag fyller tösen hela 6 år! Tänk vad de växer upp fort 😉