Solen skiner, himlen är blå och snön gnistrar. Vad vore inte bättre än att ta lite fina bilder på Kaprifol och det nya tränset! Tyckte jag, Kaprifol var dock inte helt med på noterna.

”Jag har inte vaaaknat än”.

”För ljust!”

”Här är det nåt som kanske går att äta.”

”Jag fick snö på nosen”.

”Jag behöver nog vila lite”.

”Sa du godis?”

Stört omöjligt alltså. Jag trodde faktiskt att jag hade fått lite bättre bilder, men hon ska väl ha på sig det fler gånger. 🙂

Det börjar ju nästan bli lite tjatigt att berätta att Kaprifol var PIGG på ridturen idag. Vilat ett par dagar (gårdagens promenad räknas ju inte riktigt), kallt och snö = lite extra turbo under hovarna. Nackdelen idag var att jag inte riktigt litade på underlaget, samt att jag inte ville gå ut ”för hårt” efter ett par vilodagar, så därför försökte jag hålla oss i skritt så mycket som möjligt och då blir hon liksom inte mindre pigg längs ridturen. Men vi hade rätt roligt ändå och det är ju otroligt vackert ute med all snö!

Roligast var när vi såg två barn i en trädgård säkert femtio meter vid sidan av vägen, HU, dessa varelser kan man inte lita på! Kaprifol blåstirrade och lät sig knappt övertalas att gå förbi. (Finns det inga kor eller får att skrämmas av måste man hitta andra saker). Snart kom vi förbi en gårdsplan där två människor skottade också. Här tränade vi lite passage och kast med huvud, men efter detta hittade vi inget mer att bli rädd för faktiskt.

Jag har inte provat det nya tränset än faktiskt, jag gjorde i ordning Kaprifol i hagen för Axel grejade inne i stallet så kändes lite dumt och bökigt att greja med ”inställningar” där ute. Får spara det tills i morgon 🙂

Som ni kanske minns blev Kaprifol klippt för första gången i höstas. Jag tog hjälp av en klippvan vän med en liten, tyst klippmaskin eftersom jag inte riktigt visste hur Kaprifol skulle reagera på detta. Lyckligtvis tyckte hon inte alls att det var så dumt att bli klippt utan stod stilla och fint.

Päls växer fort och nu när jag vet att Kaprifol är lätt att klippa kommer jag göra det mer regelbundet under vinterhalvåret, eftersom hon svettas i sin tjocka päls. Av den anledningen, bland annat, har jag därför köpt en egen klippmaskin. Valet föll på en Wahl/Moser Avalon; en sladdlös ganska liten och smidig klippmaskin. Den har en klipptid på 2.5h och en klippbredd på 62mm. Det var även den här (eller en liknande) maskin som min vän använde när hon klippte Kaprifol, så jag hade redan sett den in action så att säga. Jag är väldigt nöjd med den och jag har faktiskt redan provat! Jag har dock inga bilder i dagsljus så ni får vänta tills jag är hemma igen och kan ta helkropps-bilder på Kaprifol igen. Kanske tur det, för då hinner kanske pälsen snygga till sig lite! Jag behöver minst sagt lite träning innan jag kan säga att jag kan klippa så det blir acceptabelt. Tur vi bor ute på landet så ingen ser hästen 😉

Bild från lantbutiken.se

Vad vore en vinter utan snögalopp?

Jag har länge varit sugen på att låta Kaprifol dra något och idag kändes som en bra dag. Först fick hon på sig bröstan och jag tog ena draglinan i handen och så gick vi på en kort promenad där jag rasslade med draglinan och ”slirade” den i snön så det frasade lite. Kaprifol brydde sig inte över huvud taget så jag vände tillbaka till stallet och så satte jag fast båda draglinorna i selen. De är gjorda av rejält läder och längst ut är det en bit kedja. Vi gick återigen på promenad och Kaprifol verkade inte ens märka att linorna var där. Jag tog då fram ett bildäck som jag fäste en longerlina i och så gick vi på vår tredje promenad; Kaprifol utan draglinorna den här gången men jag hade bildäcket i longerlinan så däcket släpades efter henne. Inte heller detta brydde hon sig om, duktig häst! Oftast är det ju inte själva dragmomentet som är läskigt utan just att saker låter och rör sig bakom samt att linorna/skaklarna kan vara ovant att ha, speciellt när man svänger. Eftersom Kaprifol var så duktig i allt detta tog jag faktiskt steget att hänga på däcket i draglinorna när de satt i selen, kanske lite ”hastigt” men lite spänning i livet måste man ju ha.

Godis i fickan och allt förspänt och jag bad Kaprifol ta några steg framåt; hon gick och däcket hängde efter. Ingen reaktion, godis och beröm. Det var ju nästan löjligt faktiskt. Kaprifol drog så fint så och tyckte det var jättekul eftersom hon fick godis hela tiden 😉

Vi gick bort till grannen där vi skulle vända, då lossnade ena draglinan från svängeln på nåt vänster och Kaprifol skuttade till lite när det hände. Men hon stannade direkt och väntade snällt medan jag rättade till det hela. Sen gick vi förbi stallet, förbi huset och ner runt ”rondellen” vid trädet. Nere på vägen gick en människa i reflexväst som var fruktansvärt farlig och vi var tvungna att titta på den en stund. När vi hade reflex-personen bakom oss på väg upp mot stallet igen steppade Kaprifol runt lite eftersom hon ville titta mer och fick då linorna mot benen och sidan, men det brydde hon sig inte om. Jag kunde lugnt stanna henne, få hennes fokus igen och gå vidare. Några meter senare kommer det plötsligt en tjej ridandes på en häst. Jättespännande tyckte Kaprifol men vi kunde dansa förbi dem utan problem, med däcket släpandes bakefter. Kaprifol blev lite laddad så vi tog en extra runda till grannen så vi kunde avsluta lugnt och fint, och det gjorde vi!

Så summa av detta. Att dra är inga problem, det är alla störningsmoment som distraherar som stör lite bara. Men med tanke på att hon vilat i drygt två veckor så gick det ju löjligt bra! Roligt att kunna låta henne dra lite som omväxlings skull. Med lite mer rutin och tömmar på så kan jag säkert även jobba henne lite medan hon drar och då ta lite fokus från omvärlden.

Idag har båda hästarna fått skutta lite hinder! Rebecka var med mig i stallet idag och vi red bort till ridbanan jag lånar, och byggde upp tre små hinder som vi sen skuttade över. Kaprifol var lite övertaggad även idag och  var lite i luften några gånger 😛 Men själva hoppningen gick bra, speciellt mot slutet när hon lugnat sig lite i samband med att jag red lite bättre. Jag är fortfarande lite kvar i Alice-hoppning och siktar in Kaprifol mot ett hinder och förväntar mig att hon ska suga tag i det och hoppa, men riktigt där är vi ju inte än!

Även Alice fick hoppa lite och hela Alice förvandlades till en liten racerponny och OJ vad roligt det var sa hon! Hon visade både Kaprifol och Rebecka hur en riktigt hoppkanon ska vara 😉 Kanske var Alice lite åt det övertaggade hållet också, men man kan ju inte göra annat än att skratta åt henne. Sötis =)

Jag velade länge i förmiddags mellan att rida ut och att rida till ridbanan, men till sist föll valet på uteritt. Det regnade till och från ganska mycket och jag rider hellre ut då faktiskt. Då har jag min runda att rida runt, annars blir det lätt att jag bara travar ett par varv på ridbanan och sen rider hem igen om det regnar för mycket.

Jag red rundan förbi badplatsen idag och Kaprifol var lagom energifylld. Jag fokuserade lite mer på traven idag, eftersom det blev mest skritt och galopp igår, och kunde göra lite övergångar och tempoväxlingar och hon lyssnade fint. En galopp tog vi också och även där varierade jag tempot ganska mycket, roligt att jag nu kan leka mer och mer med hennes gångarter!

Lite blöta blev vi, men inte så farligt faktiskt. Och även om regnet ju inte är så roligt så är ju grusvägarna helt underbara nu när de är mjuka och sviktande. Jag älskar ljudet när man travar och galopperar fram på regnmjuka grusvägar!

Söta Alice när vi kom tillbaka =)

När Kaprifol var utsläppt i hagen igen kom tillochmed solen fram i ett par minuter.

Som ni säkert förstått har det inte blivit så mycket motion för hästarna den här veckan, eftersom jag har kommit hem väldigt sent i princip varje dag den här kursveckan. Det har blivit lite promenader och så har jag skrittat Alice med Kaprifol som handhäst, men inte så mycket mer än så, så Kaprifol var minst sagt full av energi i går när jag red ut. Hon skrittade med snabba steg, så nära trav man kan komma ungefär och lyssnade och tittade efter allt som kunde tänkas överfalla henne.

När vi kommit ner på andra sidan vägen och en bit längs grusvägen kom det värsta hon sett. En bil med en GRAN på taket. Kaprifol tvärstannade och höll på att krypa ur skinnet när bilen närmade sig. Chauffören var snäll och stannade men Kaprifol tänkte INTE gå förbi bilen och steppade runt och kastade med huvudet och trodde att hennes sista stund var kommen. Jag red då ner på gärdet intill vägen och bilen kunde rulla förbi medan Kaprifol stirrade storögt. Stackars liten häst, jultider på landet är inte lätt!

Energiknippet och jag fortsatte vår väg och efter lite trippig skritt och trav i sidledes styrde jag in på en skogsväg där jag tänkte låta henne rasta av sig lite. För jag känner ju henne ganska väl vid det här laget och när hon är på det här ”humöret” så är det ingen idé att försöka rida bort energin med miljoner övergångar eller försöka få henne att tänka på annat på grusvägen, utan hon behöver springa. Så jag styrde in på en skogsväg, där det inte är någon trafik eller annat än träd att titta på och så fick hon galoppera. Redan efter ett par språng känner jag hur hela hästen slappnar av och sträcker ut, frustar och galoppsprången blir långa och avslappnade. I nästan en kilometer rullade vi på, i hennes tempo vilket var en ganska behaglig hastighet. Skogsvägen slingrar sig lite fram och går lite svagt uppåt på slutet, där saktade jag av och lät henne trava på nästan långa tyglar en liten bit. Kaprifol var såå nöjd och sträckte fram halsen och frustade flera gånger. Efter ett par skrittsteg vände jag och Kaprifol var återigen sitt ”kontaktbara” jag och kunde skritta lugnt och när vi travade lite senare travade hon så fint så.

Härligt, minst sagt! Får se vad jag hittar på i dag, vädret är både blött och blåsigt men jag vill verkligen inte offra en ljus dag till en vilodag så vi får hitta på något.