Då ska vi se då; gårdagens hoppning. Jag har långt i från samma bra känsla som efter förra hoppträningen för det gick inte så jättebra i går. Vi började med att trava över en serie bommar i en stor åttvolt för att sedan fatta galopp och hoppa ett hinder följt av en stor volt och över hindret igen innan vi återigen red in på åttvolten och över bommarna. Kaprifol kändes okej, men jag tyckte att jag red slarvigt och jag fick liksom inget flyt i det. Vi fick även ett stop när vi skulle hoppa hindret första gången, jag tror att ingen av oss var riktigt beredd på att det kom. Sen hoppade vi fint och vi landade i rätt galopp och kunde galoppera runt volten och komma igen.

Efter två varv på övningen bytte vi håll och då bytte vi även hinder. Här gick det lite bättre och även om jag inte riktigt fick till vägen i volten så hoppade Kaprifol fint och landade i rätt galopp även här.

Efter detta gick vi över till att hoppa en bana en gång på åtta språng, lite för att visa hästarna hindren och få en ”före-känsla” innan vi gick över till en annan övning för att sedan hoppa banan en gång till. De två första hindren på banan gick bra, men tredje hindret kom vi inte över utan att ha fått sänka först. Jag tyckte att jag fick en bra anridning så jag var ändå lite förvånad över att hon stannade. I de här tillfällena vet jag inte riktigt om det är jag som ändå tycker att det ser högt ut, eller om det är Kaprifol som gör det? Antagligen en kombination av båda, hindret låg på ca 80-90cm. Övre bommen lades ner och vi hoppade över. Resten av banan gick bra, nästföljande grind hoppade vi bra och den efterföljande S-bågen blev lite vinglig men hon hoppade fint.

Efter banan gick vi över till en övning som skulle få hästarna att korta ihop sig och hoppa upp sig lite mer, väldigt nyttigt för oss men också lite ovant såklart. Ett hjälphinder ställdes upp innan det gula räcket och avståndet var relativt kort.

Första gången var det lite vingligt men sen gick det bra och vi hoppade snäppet högre, vilket också gick bra. Sen blev det dock ytterligare ett snäpp högre och då fick vi med oss övre bommen ganska rejält. Till nästa hopp sänkte vi igen och så hoppade vi två gånger på raken varav den ena var lite tveksam men andra gick bra.

Nu var det då dags för banan igen och här kände jag väl kanske att det var på gränsen till att bli lite högt, eftersom vi ändå haft lite tveksamheter under passet. Jag tänkte dock ändå att vi kunde prova men redan på andra hindret sa det stop. Andra (eller om det var tredje) försöket slutade i att Kaprifol typ hoppade men ångrade sig i sista stund vilket ledde till att vi kraschade in i hindret och hon gick ner på knä. Jag var så långt fram på halsen i det läget att jag halvt trillade av/halv bestämde mig för att hoppa av. Jag bad då Sandra lägga ner hindren, för vi har ju inte hoppat så mycket och det är ju inte så här jag vill börja. Hindren lades ner, men nu ville inte Kaprifol hoppa igen. Vi tog oss ändå över tvåan och trean om än tveksamt, men på grinden tog det stop igen. Och igen, och igen. Sandra tyckte här att Kaprifol visade sitt humör och testade lite om hon verkligen behöver hoppa. Jag kände att vi båda tappade lite självförtroende och lust efter alla stop och kraschen och jag blev lite nere eftersom jag ju vill att vi båda ska tycka att det är roligt och jag vill ju inte behöva ”tvinga henne att hoppa”. Jag red i alla fall an på grinden igen och satte ordentligt med tryck i Kaprifol och sa till henne lite, och nu hoppade vi grinden och de fyra efterföljande hindren hoppade vi faktiskt fint.

Så ja, ni förstår säkert att jag har lite blandade känslor efter gårdagen och jag är lite osäker på hur jag ska jobba vidare härifrån men jag ska börja med att ta ett steg tillbaka och känna att vi båda tycker att det är roligt igen och jag får undersöka lite ”hur stor skada jag har gjort”. Kanske överdriver jag lite, men känslan när hon stannade så pass mycket igår var inte rolig alls. Och visst, vi har inte hoppat så mycket men känslan jag har haft tidigare är ju ändå att Kaprifol har tyckt att det har varit roligt att hoppa och hon har gjort det väldigt enkelt så därför är jag också lite brydd över att hon skulle tveka så mycket bara för att det går över 80-sträcket. Jag tycker heller inte att jag kände mig tveksam igår, så att jag skulle smitta henne med min osäkerhet känns också lite skumt. Jag önskar att jag hade möjlighet att löshoppa henne på hemmaplan, men det är ju svårt. Inte heller i någon av de paddockar som jag lånar går det att löshoppa i så jag måste åka iväg nånstans för att göra det och eftersom löshoppning kräver att ingen annan är i ridhuset måste det nästan vara någon som anordnar det för att det ska funka smidigt. Får kika runt lite.

Som ni kanske förstår kommer jag inte åka på P&J:en på torsdag, utan jag funderar på om jag inte i stället ska åka dit och hoppa lite själv nån dag för att känna lite på det.

Då har vi varit iväg på dressyrträning under kvällen! Kaprifol får guldstjärna i uppförande och ridning även idag. 🙂 Jag måste börja med att säga att hon har blivit så mycket mer avslappnad i och runtom transporten nuförtiden. Jag minns förra året jag och Axel drog fram släpet när vi skulle åka iväg med skräp och Kaprifol fick spelet i hagen och drog av sig en sko, för visst trodde hon att det var hon som skulle åka. Idag när jag körde ut släpet ur ladan traskade Kaprifol in i ligghallen i stallet och nästan väntande på att bli ”fångad” och hon stod och halvsov under borstningen. Så skönt!! Hon är även lugnare inne i släpet och är inte stressad när vi ska stänga samt att hon är lugn när vi kommer fram. Idag fick hon stå i släpet kanske fem minuter (med öppen dörr i fram) och kika sig omkring innan jag lastade ur. Inga sura miner för det heller!

Träningen då. Vi började med lite sidvärtsrörelser efter önskemål från mig och jag fick göra så att jag gjorde sidförande hjälper från halt, just för att skilja lite mellan skänkel = gas framåt och sidförande skänkel = gå åt sidan. Jag tyckte Kaprifol fattade grejen direkt faktiskt, jag har gjort det lite tidigare men jag fick bra hjälp och tips idag så det gick fint. Eller ja, fint var det nog inte men vi gick åt sidan i alla fall 😛

Efter detta blev det mycket halter och övergångar trav-skritt-halt-skritt-trav i båda varven där jag fick tänka på att hålla handen stadig men samtidigt vara rörlig i fingrarna. Kaprifol är ju otroligt känslig i sin mun och vill ha ett stadigt stöd men samtidigt får man inte ta i henne för mycket ”bakåt”, då blir hon genast rätt störd och ger en arga ögat. Det är jättesvårt att ”göra henne nöjd” i dessa lägen, men samtidigt är det ju väldigt trevligt att hon är såspass känslig. Jag borde prova att rida nåt ordentligt pass på bettlöst nån gång, det hade varit intressant.

I alla fall, hon blev supermjuk och lyhörd att rida efter detta arbetet och när jag såg till att ha en bra kontakt till hennes mun gick hon också himla trevligt. Vi tog även lite galopparbete, lite kort bara för att liksom känna lite på galopperna och jag tyckte högervarvet kändes riktigt trevligt faktiskt. Vänstergaloppen var ju fin som vanligt! Mellan och efter galopperna hade vi ett till moment där Kaprifol blir lite studsig och orolig i munnen och i huvudet men jag gick bra hjälp att rida ur det och när vi hittade ett bra tempo och jag höll mina händer stilla men följsamma med rörliga fingrar blev hon superduperfin verkligen! Här var ju dock lektionen slut men Karolina sa att jag skulle rida ett par varv till och avsluta själv medan hon började med Emelies lektion, så det gjorde jag och Kaprifol travade på hur trevligt som helst och jag hade en riktigt härlig känsla i handen i båda varven. Jag slutade dock snart och klappade om Kaprifol ordentligt. På lördag rider jag i paddocken här ”hemmavid” och då ska jag repetera träningen och se så vi kommer dit igen. 🙂