Tråkigt nog får jag ju inte fira min ettårsdag tillsammans med Kaprifol, eftersom jag just nu befinner mig i Ettlingen i Tyskland på kurs. Men hur var det nu det började?

Jo…

Det var den 23:e mars 2014 som jag lastade ur Kaprifol på stallplanen, eller ja, hon fick lasta ur sig själv eftersom hon inte vågade backa ut ur släpet. Efter en lång resa, med en trött och lätt förvirrad häst ville jag inte bråka med henne det första jag gjorde så jag backade henne så långt bak det gick, flyttade mellanväggen och sen fick hon helt enkelt vända sig om och gå ut. Då förstår ni kanske hur liten hon var, när vi hämtade henne. Inte ens fyllda fyra år, knappa 160cm hög, mager och utan muskler.

Under de första dagarna lärde vi känna varandra. Hon fick massa mat, vaccination, maskkontroll, hovvård, tandkontroll och rykt. Ganska så snart började jag gå på promenad med henne, både med och utan sällskap, både på och utanför ridbanan. Vi gick inte långt, eftersom hon inte orkade så mycket, men så att hon fick röra på sig.

På order från veterinären gick vi över bommar, och när hon orkade gick vi även upp i skogen så hon fick lyfta på benen och börja bygga muskler. I slutet av månaden, efter en dryg vecka, var hon äntligen fylld av energi, och jag longerade henne för första gången för att se hur hon rörde sig och låta henne rasta av sig lite.

I april fortsatte vi med våra promenader, hon fick ha tömkörningsgjord, benskydd och lite annat på sig och så fick hon även löshoppa lite för första gången.

Alice och Kaprifol blev snabbt bra vänner och de stod ofta och kliade på varandra i hagen och de låg och sov inne i ligghallen tillsammans. När Kaprifol fått lite mer fett på kroppen och orkade gå lite längre sträckor fick hon följa med som handhäst när jag red Alice.

När jag haft Kaprifol en månad tog vi nya bilder, och då såg hon ut så här:

Vi hade roligt på ridbanan…

… och gick på utflykt för att leta upp det godaste gräset.

Maj kom med vackert väder, gräs i hagarna och vi fortsatte på samma sätt som tidigare samt att jag började tömköra henne lite enkelt.

Sommarpälsen kom fram under den äckliga vinterpälsen och gräset gav henne en extra boost i kroppen. Hon började se ut som en häst!

I slutet av maj la jag på Alices sadel på henne, den passade inte speciellt bra, men hon hade den på sig utan bekymmer.

Även löshoppningen gick framåt och hon tyckte att det var roligt! (så länge Alice sprang före..)

Den 1:a juni satt jag på Kaprifols rygg för första gången, efter att ha haft sadel på henne några gånger och hängt på henne. Det var helt odramatiskt och Axel kunde leda oss runt på ridbanan i skritt innan jag satt av igen.

Efter ett par uppsittningar och varv inne på ridbanan var det dags att testa vingarna utanför banan och även det gjorde vi utan problem. Alice var med som sällskap med lite olika ryttare, här nedan med Axel.

Vi upprepade det hela ett par gånger utan problem, däremellan gick vi på promenad, följde med som handhäst och mest gick hon i hagen och hade det gött. Ibland var det mindre gött, som den gången hon stoppade huvudet i ett jordgetingbo:

Juli månad anlände och jag tog med mig Kparifol allt längre bort från stallet, både på promenad, skritturer med sällskap och på släp efter Alice.

En härlig sommardag var vi uppe på platån i en av hagarna och medan jag skuttade lite stockar med Alice fick Kaprifol springa lös där uppe. Höjden av lycka, helt klart!

I mitten av juli åkte vi till kliniken i Ale för att plocka ut de små vargtänderna.

I samband med att vargtänderna togs bort fick Kaprifol ett par veckors vila för att smälta allt som hänt under den här korta tiden i hennes liv. Jag och Axel passade på att resa till Rom och när vi kom tillbaka var det dags för flytt av hästarna till Lillhult!

Imorgon firar jag ett år med Kaprifol och idag har det gått precis ett år sedan jag träffade henne för första gången. Det är en gammal klyscha, men visst har tiden gått fort!

Allra första bilden:

Jag tänkte att det kunde vara roligt med en liten sammanfattning på det här året, och se vad som har hänt egentligen, men när jag väl började så visade det sig ju att ett år ändå är en ganska lång tid, så det fick bli i flera delar helt enkelt!

Titta in här igen, så ska ni få en snabbrepris på mitt och Kaprifols år, från det här:

Till det här:

Eftersom det är i princip ett helt år mellan bilderna tycker jag att det är lite extra lustigt att se hur hennes färg har förändrats. Ska bli kul att se hur hon ser ut i sommar, när sommarpälsen kommer fram.

Även om jag var väldigt sugen på att rida en längre runda med Kaprifol idag tog jag samma runda som igår. Hon var mer på tårna idag, gissningsvis för att hon inte gick så hårt igår och för att det var lite mer rörelse i omgivningarna idag.

Vi inledde turen med att titta på två tranor i närheten av stallet, Kaprifol ville gärna springa fram och hälsa men jag lyckades hindra henne som tur var. De var väldigt spännande och efter det var Kaprifol som sagt lite uppstissad, men hon skötte sig ändå bra. Jag red liknande som igår med trav där vi kunde och en galopp på vägen upp mot ridhuset. Sen tog jag faktiskt en till galopp när vi var på hemväg, upp för den backen som vi bockade oss ner i diket under en annan ridtur. Det gick prima den här gången!

Tittar ni noga kan ni nog se tranorna? Två ljusgråa fläckar vid skogskanten.

Även om jag gärna ser att hon lugnar sig en aning under våra ridturer så är det väldigt nyttigt för mig och min sits att hon är lite på tå. Jag har ju bara ridit Alice i flera år och då har min sits och ridning ”säckat ihop lite” och blivit lite halvtaskig men nu känner jag att mina ”ponny-reflexer” kommit tillbaka ordentligt, hälarna trampas ner automatiskt och jag sträcker upp mig bättre. Jag får även träna på att lugna hennes tempo med min sits (både i skritten och även i lättridningen i traven) och så det viktigaste, som kan verka löjligt men är så lätt att glömma. ANDAS! =) Jag nynnar gärna lite, eller sjunger lite tyst för då måste man andas.

Så här såg hon ut idag! Luddfia! Nu har äntligen hon också börjat fälla lite grand i alla fall!