I detta nu är jag och Axel på väg norrut. Vår destination för morgondagen är Leksand, men vi kommer stanna en bit innan dess och sova på hotell för att i morgon bitti åka sista timmen och anlända till Stall Sundet. Det har nu gått lite drygt sju och ett halvt år sedan jag och pappa åkte därifrån med ett tomt släp och ett tungt hjärta eftersom jag hade lämnat min ponny sedan åtta år tillbaka hos sin nya familj. Under den här tiden har jag hunnit hälsa på honom både en och två gånger och jag har många gånger sagt och tänkt att jag aldrig hade kunnat hitta ett bättre hem till honom. Han har haft det jättebra och har säkerligen lärt alla tre systrarna i familjen att sitta kvar även när han busat som mest. Även om jag inte ångrar att han såldes, så fanns det en del av mig som hoppades innerligt på att jag en dag skulle få tillbaka honom och se honom åldras som pensionär i en gräshage tillsammans med Alice.

Men nu blir det inte så.

För Shamrock ska få somna in. För sexton år sedan bockade han sig in i mitt liv, och nu ska han lämna det en gång för alla och jag är väldigt glad över att jag har en sån fin kontakt med hans nya familj så jag får möjligheten att komma upp och pyssla med honom en sista gång.

Anledningen att hans dagar är räknade är att han (högst troligtvis) har fått en hjärntumör och han blir snabbt sämre. Mer än så behöver jag inte gå in på, han är utredd på alla möjliga vis och det finns inget man kan göra. Han är ändå 20-22 år och har dessutom dragits med PPID med ett fånganfall som följd under de två senaste åren.

Även om det har en tråkig anledning så ska det bli fint att få träffa honom, och hans familj, en gång till.